personligt, pop och politik
Vi promenerade längs den gamla, gamla gatan med prasslande löv under skorna. Vi diskuterade stubinen – eller avsaknaden av den.
Jag: Jag blir arg för allt numera. Jag har inget tålamod.
Han: Men du verkar ju rätt lugn.
Jag: Ja, men nu har jag ju inget att hetsa upp mig över heller.
Han (iskall blick): Nähä. Det är ju bra att veta…
Jag kan skriva en kul grej här i alla fall (mitt sinne för humor kan ju ingen ta ifrån mig).
Min kollega (”jag har inga lökar, jag har meloner”) frågade mig; “Känner du XX? Vi jobbade tillsammans på mitt förra jobb och jag tror han är gay. Det förra jobbet ligger ju tvärs över gatan så håll utkik efter honom och återkom med en rapport”.
Jag hade aldrig hört talas om karln.
Sedan gick jag på lunch. Och jag lovar att jag mötte honom på väg tillbaka till kontoret. Hahaha. Han glodde med flirtig, bögig blick.
Jag fick mig ett gott skratt när jag berättade om händelsen för min kollega som nickade instämmande när jag förklarade hur mannen sett ut.
Jag har nog inte alla hästar hemma.
Om jag kopierar en textrad får jag inte ro förrän jag “släppt” texten. Det känns som den hänger kvar på musen.
Om jag trots allt inte ska använda den kopierade raden “släpper” jag den i adressfältet. Sedan raderar jag den och återgår till vardagen.
Ganska jobbigt faktiskt.