personligt, pop och politik
Jag har på sistone flera gånger fått höra att jag är ”modig” för att jag ”vågar” klä mig i så kallade ”tjejfärger” samt att jag måste vara ”trygg i min manlighet” pga detsamma.
Jistanes. Trodde att vi hade kommit längre än så.
Varför ska jag klä mig i deppiga färger när hela världen känns som en enda avgrundsdjup depression?
Jag kommer att klä mig ’eurodisco’ hela sommaren, ty jag ÄR eurodisco!
Läste om den där mannen som fick hembesök av socialdemokraterna och mannen sa att han ”röstar höger” och sossarna ba’: ”Men du är ju invandrare!”
Så äckligt.
Samma sak om man är fjolla. Då förväntas man rösta vänster. Ja, på 70-talet kanske det hade funnits en poäng med det, men som sagt: vänstern kastade oss HBT-personer under den islamistiska bussen som kom farande i rasande tempo. De struntade i oss när de insåg att det fanns fler röster att hämta bland dem som vill ta våra rättigheter ifrån oss – och ha ihjäl oss. Allt är till salu! Makten framför allt.
Tillåt mig vomera.
Jag är inte dum i huvudet!
Det handlar om överlevnad, helt enkelt.
Mitt flöde på sociala medier är nedlusat med reklam för diverse villiga EU-kandidater. Jag lovar er att när jag på allvar ger mig in i politiken så kommer jag inte att spruta ur mig tomma floskler eller luddiga slogans som ”Europa är för alla” eller samma gamla joller som ALLA kan skriva under på, typ ”våra pensionärer ska inte behöva bo på bussar och parkbänkar” etc. etc.
Ni ska få raka rör, det lovar jag.
Och jag ska inte bara gapa om VAD jag/vi vill åstadkomma, utan även HUR jag/vi ska göra det. Det är något som dagens politiker verkar ha problem med. Bara en massa ideologi men inga konkreta vägar till målet.
Usch. Värdelösa är de.
Men i morgon ska jag rösta på den som jag tycker verkar bäst lämpad. Och det helt oberoende av personens hudfärg, kön, emotionella/sexuella läggning, tro, etc. etc. eftersom den rådande identitetspolitiken och all jävla kvotering är av ondo.
Usch, jag blir så trött på dessa politiker som i tid och otid viftar med regnbågsflaggor och talar om HBTQ-människors rättigheter samtidigt som de så tvångsmässigt importerar människor som vill ta våra rättigheter ifrån oss, samt vill ha ihjäl oss.
Er fina, goda politik går inte ihop. Kan ni inte förstå det?
Sluta söla ner min regnbågsflagga, jävla kappvändande populister!
Jag har kommit på att min hund Blake är ganska exakt sådan som jag vill att min näste make ska vara:
Hårig och dominant, men kärleksfull och öm.
Pratar inte för mycket, men är en god lyssnare.
Accepterar min ”underbara” morgonandedräkt.
Gillar de flesta människor men älskar bara mig.
Är mycket lojal och gillar att gosa.
Har en ’posh’ liten mustasch och bruna ögon.
Är beskyddande.
Har en kvick tunga.
Gillar mina matlagningsfärdigheter.
Blir alltid glad av att se mig – även när jag känner mig som en skrutt eller ser ut som en fågelskrämma.
Gillar att ligga ovanpå mig.
Den där så kallade ”gaytidningen” Qx borde hålla sig till att publicera artiklar om skönhetskrämer och annat ytligt.
Det är så tröttsamt när de ”hyllar” vänsterextremister som slår in samma gamla öppna dörrar och sprutar ur sig samma trötta floskler. Jag är svårt allergisk mot att konstant bli presenterad en och samma världsbild*.
Det vore intressant att istället få läsa om exempelvis youtube-stjärnan Luai Ahmed, som är gay OCH flykting OCH (enligt honom själv ”därför”) sverigedemokrat. DET hade kunnat bli en läsvärd artikel.
Men nej. Inte ett pip. Samma gamla nunor och åsikter framförs istället år ut och år in. *gäsp*
*en världsbild enligt vilken du måste tycka och vara på ett visst sätt bara för att du är icke-hetero. Så mycket för jag gillar olika-vänstern, liksom.
Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver.
De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig.
Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.
För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.
Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.
Är det inte lite deprimerande?
