Jag har haft två väldigt bra veckor på raken – både på jobbet och.. ehm.. humörvis. I måndags kallade chefen in mig på kontoret för att ”diskutera min framtid” och det visade sig att hon ville förlänga mitt kontrakt, med ”mer ansvar” och ”något fetare lön” och hela baletten. Det kändes ju toppen att höra!
Som jag nämnde så var det en okänd ung man som skrek bögjävel efter mig (vilket inte hade hänt under de senaste ca 20 åren) och eftersom jag är som jag är så bestämde jag mig för att visa världen hur en bög ser ut. En bög som inte har någonting att dölja. Därav mitt eleganta örhänge.
Den här veckan bara kom och gick. Blake har varit med på jobbet som vanligt, och vaktat i konferensrummet. Jag har fått premiärtrycka på larmet för att tillkalla väktare. Lite spännande… Det stryker runt en hel del suspekta typer i den stadsdel som jag nu råkar jobba i.
Äntligen fredag och helgen blir lugn. Melodifestivalen är i stort sett det enda på mitt schema. Måste vila!
Idag när jag var ute på lunch hände någonting som jag inte upplevt på sisådär 25 år: en ung grabb skrek ”bögjävel!” efter mig. Jag blev helt paff. På nittiotalet hände ju sådant här konstant – ja, nästan dagligen faktiskt. Men nu? 2020?
Hade jag inte blivit så paff så hade jag svarat på ”tilltalet” men nu gjorde jag ju inte det. Det paffigaste av allt var att zigenarpojkens mor inte brydde sig om sonens uppförande.
Och just såna där likgiltiga (VÄRDELÖSA) föräldrar har jag råkat ut får SÅ många gånger tidigare. Som den där gången då en muslimgosse spottade på mig i Stockholms tunnelbana medan hans förtryckta insvepta mor lät det hela passera.
Jag är trött på:
värdelösa föräldrar
minoriteter som kräver förståelse och daltande medan det ta mig fan hela jävla tiden är människor ur just dessa minoriteter som ger sig på oskyldiga hederliga medborgare
Tvi vale, säger jag. Mitt tålamod har varit slut i många herrans år. Här finns ingen tolerans för de intoleranta.
Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”. 27 år. Tjugosju. Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt.Men var befann jag mig i livet då?
I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet. Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen. Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.
Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.
Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.
Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)
Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar
Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:
EROTICA 4,5 FEVER 3 BYE BYE BABY 4 DEEPER AND DEEPER 4,5 WHERE LIFE BEGINS 5 BAD GIRL 5 WAITING 4 THIEF OF HEARTS 5 WORDS 3,5 RAIN 5 WHY’S IT SO HARD 4 IN THIS LIFE 4 SECRET GARDEN 2
Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt. Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.
Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.
Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.
Cyklade hemåt och såg ett klistermärke på en lyktstolpe: ”Queers Against Nazis”. Härregu vad folk är lata. Om de nu vill engagera sig och känna att de ”gör nåt” så kan de väl börja med att sluta slå in alla dessa öppna dörrar. Finns det en enda så kallad ”queer” som inte är ”against nazis”? ”Åh, jag sätter upp ett patetiskt klistermärke på en lyktstolpe och sedan ”gillar” jag nåt lika töntigt FB-upprop, så kan jag sova gott sen.”
Varför inte engagera sig i någonting som verkligen är ett hot mot oss så kallade ”queers”? Nä just det, om man talar om en viss mördarideologi som breder ut sig i ett rasande tempo, och som hotar oss alla, så tappar man popularitetspoäng och det vore ju trist. Bättre då att jollra om en handfull nynazister som lurar i nån buske, och klistra upp märken, istället för att göra nåt av vikt. Huvudsaken är att man känner sig GOD.
