historia – Kim da Costa

Vem var Mannerheim?

Ledig dag och jag sitter hemma och läser denna bok som jag hittade på jobbet (som sagt: jag behöver ett par nya bokhyllor – jag jobbar på en bokavdelning!).

Jag har enorma luckor i allmänbildningen när det gäller historia. Och kanske just därför är jag numera så väldigt historieintresserad.

Det kommer även med åldern och det började väl på allvar när jag fyllde (hela) 40 och ville veta allt om mitt egentliga hemlands historia.
Och om jag dagligen promenerar längs Mannerheimvägen i Helsingfors (att jämföra med Sveavägen i forna hemstaden Stockholm, ungefär), så vill jag väl veta lite mer om vem den där Carl Gustaf Emil Mannerheim egentligen var – förutom republikens sjätte president.

Han var en ståtlig karl på 194 cm, lärde jag mig idag. Bara en sån sak.

Och nyligen när de vänsterextrema dårarna i USA började riva ner statyer så ville dito i Finland flytta Mannerheims staty från hjärtat av Helsingfors och då visste jag ju instinktivt att jag var av en annan åsikt, så då kände jag mig nödgad att läsa på lite.

Ja, det här med ens förflutna. Sitt lands historia. Det är viktiga grejer, ty om man inte vet varifrån man kommer så vet man heller inte vart man är på väg. (Detta intresse vaknar när man är kring de fyrtio, ungdomar. Lyssna på farbror.)

Jag kommer ihåg en gång på högstadiet i västsverige där jag växte upp. Vi fick i uppgift att intervjua någon ”som var med i kriget”. Jag ogillar starkt när man bara säger ”kriget”, som om alla automatiskt vet vilket krig man menar. Sexdagarskriget i Israel står mig ”nära”, som ett exempel. Dock ej av genetiska skäl. Jag blev ju ändå jude och israelvän i vuxen ålder.

Jag frågade min morfar om han ville berätta om ”kriget” (det visade sig handla om Vinterkriget) men det ville han inte. Det hade varit för traumatiskt. Synd. Men förståeligt. Antar jag. Vad vet jag om krig?

SO-läraren Göran sa: ”Då får du gå till ålderdomshemmet och intervjua nån annan.”
Det gjorde jag, men jag minns inget mer av detta. Synd att morfar inte ville prata om Kriget.
Det är ändå tack vare såna som han (och Mannerheim) som jag så småningom kunde välja (!) att bosätta mig i mina förfäders fantastiska Land. Finland. Som är så oerhört rikt på historia.

Läste nyligen att Finland vid självständigheten nästan fick en tysk kung (Fredrik Karl av Hessen). Vilken svindlande tanke. Finland – en monarki?! Jistanes. Det hade jag heller ingen aning om.

Nu läste jag att Mannerheim är begravd på Sandudds begravningsplats, väldigt nära mitt hem, så om den extrema storm som pinar huvudstaden just nu snart ger med sig så ska jag kila dit för att se om jag kan hitta graven.
Återkommer kanske i ämnet.

Rötter

Ju äldre man blir desto viktigare blir ens rötter.
Jag har just fått reda på att min farfars far Ville var skogvaktare i Österbotten och en dag dök det upp tre störiga män som attackerade honom. Ville slog ihjäl en av dem med sin spade. Han blev dömd till ett kortare fängelsestraff (självförsvar).
Ja, Ville och nån puma som jag inte vet namnet på fick sedan en massa barn. Bland annat min farfar Lauri, som i sin tur fick en massa barn med frugan Laina. Vissa flyttade till Sverige. Däribland min far. Han träffade min mor och sedan kom jag in i bilden och gjorde livet festligare för de flesta.

Min mormors föräldrar Mikko och Maria samlade ihop sina ägodelar och hela barnaskaran och blev förflyttade från Karelen när ryssarna härjade och envist skulle ockupera och ha sig.
De kom till Österbotten och mormor träffade morfar och de fick en massa barn och fortsatte västerut, till Sverige, och långt senare ploppade jag ut ur deras dotter, min mor.
Och så fick jag veta att min morfars mor Jenny som barn blev såld på en marknad. Jenny hade en tvilling och familjen hade inte råd att behålla båda barnen, så det ena såldes. Jistanes.

Tänk att alla dessa människor (varav de flesta endast är namn för mig) stred för detta land som jag så småningom ”återvände” till. Och idag fick jag rösta i mitt första finländska riksdagsval. Aj aj, det känns så flott och festligt. En lyfter på hatten och bugar och tackar.

En vidrig dokumentär (och en intressant)

Igår såg jag en dokumentär som gjorde mig både arg och ledsen.
Jag trodde på mitt naiva lilla vis att Ung i Damaskus skulle handla om unga människor i Damaskus (ööh), men denna dokumentär handlade så klart om de palestinska flyktingarna som diskrimineras hårt av syrierna och de andra länderna som omringar lilla juderemsan Israel – allt för att hålla Konflikten vid liv. Dock är det så klart endast Israel som får spö. Om och om igen.
Vilken fruktansvärd smörja jag fick se!
Helt ogenerad historieförfalskning och som vanligt var palestiniernas ord lag och naturligtvis fick propagandan flöda helt oemotsagd.
Inte undra på att medelsvenne har både noll koll på historien och helt snedvriden bild av Mellanöstern när han konstant matas med sådan här äcklig propaganda.

Länk till denna vidriga dokumentär innehållande bl.a. barn som sjunger om att de ska ha ihjäl varenda jude i ”landet” Palestina. SVT och svensk press står väl i kulisserna och hurrar och sjunger med. Jag mår illa.

För att inte ligga sömnlös hela natten så såg jag även Medialized – Your place or mine? som handlar om hur media vinklar saker och ting och hur olika man kan uppfatta det som sker. Mycket intressant och bra. (Se den och ha lärdomarna i åtanke nästa gång SVT ”rapporterar”.)

Läraren: ”För att försvara sina intressen i Indien samlade de (britterna) judarna i området för att hindra bildandet av en enad arabisk stat. Om judarna verkligen led av nazisternas förföljelse under andra världskriget, gav de sannerligen igen på det palestinska folket. Med stöd av omvärldens sympati slaktade, massakrerade och fördrev de själva det palestinska folket. De fördrev dem och dödade kvinnor och barn. De spred dem åt öst och väst. Några frågor? Gud välsigne er.”

De hjärntvättade eleverna: ”Nej, det var inget nytt på lektionen. Vi är unga palestinier. Precis som vi lär oss äta och dricka har vi lärt oss palestinsk historia”.

Jag mår illa.

[SvD] [DN]