Ledig dag och jag sitter hemma och läser denna bok som jag hittade på jobbet (som sagt: jag behöver ett par nya bokhyllor – jag jobbar på en bokavdelning!).
Jag har enorma luckor i allmänbildningen när det gäller historia. Och kanske just därför är jag numera så väldigt historieintresserad.
Det kommer även med åldern och det började väl på allvar när jag fyllde (hela) 40 och ville veta allt om mitt egentliga hemlands historia.
Och om jag dagligen promenerar längs Mannerheimvägen i Helsingfors (att jämföra med Sveavägen i forna hemstaden Stockholm, ungefär), så vill jag väl veta lite mer om vem den där Carl Gustaf Emil Mannerheim egentligen var – förutom republikens sjätte president.
Han var en ståtlig karl på 194 cm, lärde jag mig idag. Bara en sån sak.
Och nyligen när de vänsterextrema dårarna i USA började riva ner statyer så ville dito i Finland flytta Mannerheims staty från hjärtat av Helsingfors och då visste jag ju instinktivt att jag var av en annan åsikt, så då kände jag mig nödgad att läsa på lite. 
Ja, det här med ens förflutna. Sitt lands historia. Det är viktiga grejer, ty om man inte vet varifrån man kommer så vet man heller inte vart man är på väg. (Detta intresse vaknar när man är kring de fyrtio, ungdomar. Lyssna på farbror.)
Jag kommer ihåg en gång på högstadiet i västsverige där jag växte upp. Vi fick i uppgift att intervjua någon ”som var med i kriget”. Jag ogillar starkt när man bara säger ”kriget”, som om alla automatiskt vet vilket krig man menar. Sexdagarskriget i Israel står mig ”nära”, som ett exempel. Dock ej av genetiska skäl. Jag blev ju ändå jude och israelvän i vuxen ålder.
Jag frågade min morfar om han ville berätta om ”kriget” (det visade sig handla om Vinterkriget) men det ville han inte. Det hade varit för traumatiskt. Synd. Men förståeligt. Antar jag. Vad vet jag om krig?
SO-läraren Göran sa: ”Då får du gå till ålderdomshemmet och intervjua nån annan.”
Det gjorde jag, men jag minns inget mer av detta. Synd att morfar inte ville prata om Kriget.
Det är ändå tack vare såna som han (och Mannerheim) som jag så småningom kunde välja (!) att bosätta mig i mina förfäders fantastiska Land. Finland. Som är så oerhört rikt på historia.
Läste nyligen att Finland vid självständigheten nästan fick en tysk kung (Fredrik Karl av Hessen). Vilken svindlande tanke. Finland – en monarki?! Jistanes. Det hade jag heller ingen aning om.
Nu läste jag att Mannerheim är begravd på Sandudds begravningsplats, väldigt nära mitt hem, så om den extrema storm som pinar huvudstaden just nu snart ger med sig så ska jag kila dit för att se om jag kan hitta graven.
Återkommer kanske i ämnet.