Jag har länge önskat mig en så kallad manlig heteropolare och därför har jag påbörjat jakten på en sådan.
Visst har jag manliga heterovänner redan nu, men de är minst sagt “tveksamma fall”. Kvinnor syns aldrig till och de snackar titt som tätt om hur eggade de blir av transor och shemales.
Jag hade för ett tag sedan en riktigt bra kandidat till posten som heteropolare men det visade sig att han, så snart han blev dumpad av frugan, blev tillsammans med en man. En fet flopp med andra ord. Vi är dock mycket goda bögvänner idag.
Jag vill ha en riktigt grabbig grabb – och då använder jag ordet grabb med de allra värsta associationerna som kan kopplas till det.
Jag vill inte ha nån sån där fin, mjuk man som faller för en kvinnas charm eller varma hjärta. Nej, han ska falla för en rakad mus och ett par stenhårda silipattar. Han ska kolla på sport och skråla och vråla och han ska vara mycket burdus i största allmänhet. Han ska inte veta någonting om schlager och om han ens vet vem Linda Bengtzing är så ska han fälla kommentarer som: “Hon var så jävla het när hon var på smällen”.
Ni kan typen?
En sån vän vill jag ha.
Varför, undrar ni kanske.
Jag vill titta in i de där herrsalongerna som jag aldrig har besökt. Jag vill sitta på sunkiga krogar och dricka billig bira till samtal som handlar om allt annat än känslor, miljötänk, Madonna och sexiga män. Vi kan diskutera film, teknik, rakat VS orakat, sili VS naturliga… Och kanske lite, lite sport (gymnastik och simning går bra).
Jag tänker att vi kan lära mycket av varandra! Det kanske kan kallas integration!
Så, komsi komsi du heterograbb som kräver en riktigt bögig polare.
Etikett: heterosexuellt
Jag är inte bättre själv
Jag har skrivit flera gånger om hur jag irriterar mig på exempelvis taxichaufförer som tar för givet att jag är en heterosexuell man (i och med att jag nu avslöjat att jag vill RUK:a med Ann-Louise Hansson så kanske vi måste börja kalla mig bisexuell? Eller nej. Det låter så tråkigt och lagom-lagom.) då de frågar mig om nattklubben jag besökt var full av “sköna brudar”.
Jag är dock inte bättre själv.
Det finns en dam som jag ofta träffar på diverse festliga tillställningar. Varje gång frågar jag hur det går med karlarna och jag har ALDRIG tänkt på att hon kanske är lesbisk. Häromdagen råkade jag se damen i fråga på det där gaycommunityt och hon kallar sig “queer”. Hon är alltså inte hetero, utan snarare… “öppen för det mesta”.
Härligt, tycker jag.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte ta förgivet att alla brudar jag träffar är sugna på karlar (även om jag har mycket svårt att förstå hur man inte kan vara det).
Nu ska jag, hör och häpna, gå på Pride.
Japp!
Den där saken som min vän levererade till kontoret mitt var en dagbiljett till Pride Park. Jag har varit på Stockholm Pride varje år sedan 1998, och innan dess var jag till och med med på de så kallade Frigörelseveckorna (ni hör ju hur gammal jag är) men i år blir det bara en kväll för min del – schlagerkvällen. Woohoo.
Jag är lite Charlotte Perrelli-aktig. Slänger med håret så där som hon gjorde när hon vann i Jerusalem 1999.
(Eftersom ni är smarta så förstår ni att det är min systers hår. Hon ligger i en soffa bakom mig. Jag har dock photoshoppat bort hennes vackra kropp.)
När det ändå handlar om kärlek (vet de ens vad det är?)
Nu måste det ut.
Det kanske tråkigaste med att vara ickeheterosexuell är att folk – vuxna män och kvinnor som borde veta bättre – genast tror sig veta allt om mitt (eventuella) sexliv (då de i hemlighet kollar bögporr på nätet och därmed drar sina slutsatser (hohohoo, i dubbel bemärkelse)). De vet så klart ingenting om det, men eftersom de är så förbannat sexfixerade så tror de att de gör det. Förmodligen har de dessutom så oerhört tradiga, inrutade sexualliv själva, att de utgår från att alla har det så.
Men nej.
När jag träffar “Lars-Ulrik” och han berättar om sin fruga “Britt-Inger” så börjar jag inte automatiskt tänka på deras sexliv. Jag tänker inte på hur “Lars-Ulriks” lilla lem våldsamt penetrerar “Britt-Ingers” åksjuka vagina. Jag tänker inte på hur han äter hennes mus eller hur hon smaskar på hans kotte. Jag tänker inte på hur hon spänner på den kvidande “Lars-Ulrik” med strap on-dildon. Jag tänker inte på hur hon tjuter som en plågad gris (jag har ju sett på film att damerna skriker JÄTTEHÖGT, så då måste det ju vara så). Jag tänker inte på hur allt handlar om att han ska LEVERERA över hennes horsminkade ansikte och plastiga, bångstyriga rattar (som sagt: jag har ju sett det på film).
Nej, det gör jag inte, ty jag har ingenting med det att göra. Jag vill inte veta. Allt jag nyss skrev känns ganska motbjudande så jag låter “Lars-Ulrik” och “Britt-Inger” göra vad de vill.
Varsågoda.
Nu – låt mig ha mitt (ickeexisterande) sexliv i fred.
Tack.
Moderna män
Jag sitter och småarbetar och kan inte undgå att höra konversationen i korridoren.
Man 40-nånting: Har du klippt dig?
Man 50-nånting: Javisst.
Man 40-nånting: Ah. Snyggt! Det passar dig faktiskt.
Man 50-nånting: Tack (glad röst). Det känns riktigt bra!
Så fint med lite male bonding så här en regnig torsdag i juli.
Libanes och paniksemester
Jag handlade hos den trevliga libanesen igår. Hon höll på att fylla på en hylla och när jag passerade fastnade min jacka i hennes bälte. Det heterosexuella samlaget låg i luften och lite eggande var det så klart.
Åh, livet är så spännande, är det inte?
Ok, nu fick jag just nåt annat kul att berätta. Jag lyckades få paniksemester en hel vecka nästa månad. Då ska jag bland annat åka och hälsa på brodern som jag inte har träffat på exakt 20 år.
Fatta.