Attans. Mitt lilla ”sommarlov” blev inställt. Jag skulle ha åkt med en vän till skärgården men det visade det sig att på den lilla ön fanns det en hel flock människor i den berömda riskzonen, så vi fick helt enkelt stanna i stan istället.
Så nu sitter jag här – lite rastlös – och undrar vad jag ska hitta på istället.
Jag småstädar kroppen och själen och hemmet. Putsar och lagar både mig själv och min omgivning. Just nu går jag igenom alla mina prylar för att se vad jag verkligen behöver och vad som bara tar en massa plats – jag bor inte särskilt stort. (Men ändå tillräckligt stort.) Ett mycket konkret exempel: jag har ett pennställ framför mig, med säkert 50 pennor. När köpte jag en penna senast? För femton år sedan? Alltså lär ju inte samtliga pennor fungera, så varför gör jag mig inte av med dem. Samma sak med kläder. Vilka eleganta plagg passar mig inte längre och om de passar – vill jag verkligen någonsin bära dem igen? Och böckerna… Kommer jag någonsin att läsa om allihop?
Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt. Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min. Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.
Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.
Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!
Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort. Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.
Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!
Midsommarafton och jag är ensam hemma (med Blake) i kollektivet. Nio sovrum, två kök, ett vardagsrum, en balkong, en terrass samt en trädgård för bara mig och Blake. Eller okej, vi går ju inte in i de andras sovrum dårå. Ville bara att det skulle låta flott.
Jo, jag fick veta häromdagen att jag nu står i en ’särskild’ bostadskö så jag väntar med spänning på att telefonen ska ringa. Det kan ta två månader. Eller fyra. Eller några veckor. Spänningen är olidlig och jag vet inte vad som väntar runt husknuten (bokstavligt talat, så att säga).
Jag trivs i kollektivet i Västra Baggböle, Helsingfors, men jag börjar längta efter att bo ensam igen (återigen: med Blake så klart). Vill kunna gå naken från dusch till klädkammare och jag vill kunna vänta med disken till efter att jag tagit en tupplur efter middagen. Och så vill jag inte behöva behöva plocka och städa efter andra. Skönt att bara ta hand om sin egen oreda.
Midsommar betyder ingenting för mig. Jag blir lika ’chockad’ varje år när någon frågar mig om mina midsommarplaner, eller berättar om sina, och jag frågar: ”När är det midsommar?” och h*n svarar: ”I övermorgon” eller nåt liknande. Midsommar har aldrig varit min grej.
Ännu en dag läggs till handlingarna. Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.
Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd: Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem. Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.
Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt. Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare. Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag. Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.
Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)
Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel. Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.
Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)
I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.
Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.
Idag vill jag visa upp mitt färgglada hem – eller åtminstone delar av det.
När jag flyttade från Stockholm så ville jag ha en ny känsla i bostaden.
Jag hade tröttnat på det dova och mörka och mjuka – så en färgexplosion fick det bli.
