Senaste hipstermodet i Berghäll (Helsingfors motsvarighet till – före detta hemstaden – Stockholms Södermalm): Shorts som ser gamla ut, vita tubsockor upp till knäna, svarta sandaler, färgglad blus (unisex), tygkasse med ”random tryck” som råkar vara noggrant uttänkt och politiskt laddat (grönvänster så klart), näsring, färgglatt hår, strikt lugg. Ja, man ska gärna se lite loppig ut och låtsas vara fattig (gärna ”konstnär” eller åtminstone ”estetiskt lagd”) fastän man bor i miljonlägenhet (och då talar vi i €).
Allt är som vanligt.
Men jag trivs här. Ingen glor då de är upptagna med att se så obrydda ut som möjligt.
I morse gjorde jag med redo för prideparaden. Jag gillar som sagt inte Pride (längre) eftersom spektaklet tagits över av vänsterextrema krafter. Men nu är det ju som så att någon måste representera de ”normala” konservativa bögarna. Ni vet de där tokstollarna som inte tror på det här med att det finns 31 olika kön och andra jätteprogressiva idéer. De som tror på monogami och tvåsamhet. Ja, de så kallade radhusbögarna, helt enkelt. Dem gick jag idag för att representera. Och det gick ju bra.
Uppskattningsvis deltog 100 000 människor. Jag räknade till: 50 000 tonårsflickor med tung make up och färgglatt hår, 15 001 trista grå radhusbögar (inkl. jag), 20 000 lesbiska kvinnor (15 500 av dem i kort, aggressiv frisyr), 200 transsexuella, 500 drag queens, 12 läderbögar, 14 sexarbetare (nytt inslag?), 3 kvinnor med pattarna i vädret, 1 afghansk kvinna med skylt: ”Afghanistan needs love, not sharia”, två stackars ryssar, resten asiatiska och amerikanska turister. Såg även två israeliska flaggor. Tre slöjbeklädda kvinnor (?), ca 100 ”EU-migranter” som jagade pantburkar.
Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.
Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där. Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska. Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.
Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid. Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma. Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.
Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!
Jag har som sagt börjat lyssna på musik igen. När jag mår dåligt kan jag inte lyssna på någonting. Jag får bara ännu värre ångest av musik eftersom musik väcker känslor. Men så i december förra året började jag plötsligt spela pop igen och en dag då jag satt på bussen insåg jag plötsligt att jag hade lurarna i öronen och då blev jag glad.
Jag är inne i en eurodisco-fas just nu. Riktig euroTRASH. Underbart! Här poppas Da Buzz och September och E-Type och hela baletten. Promenaderna med Blake blir således mycket rappa.
Idag var jag på ett mycket viktigt möte som har att göra med mitt boende. Nu väntar jag på besked. Med enorm spänning. Jag har sagt det förr men jag säger det igen: fy farao vad Helsingfors levererar! Om och om igen. Saker och ting liksom FUNGERAR. Här har forna hemstaden Stockholm en väldig massa att lära. I den finländska huvudstaden går till och med bussarna i tid!
Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.
Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.
Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.
Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.
Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär.
Söndag 17 februari
Oh, vilken fin dag. På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. ”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).
Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.
