Eleganta damer och mitt hat för mysbyxor

Min förmiddag med illustration och foton, varsågoda.

Jag var hos tandläkaren igen då tänderna måste vara i skick inför mina efterlängtade operationer. Tre tandrelaterade besök denna vecka. Det går undan!
Tänk att jag fick på mig svarta solglasögon där jag låg. Varför har ingen tänkt på detta tidigare? Det har ju alltid varit lite jobbigt att ligga där och gapa och inte veta var man ska fixera blicken. Så simpelt och så fiffigt!

Sedan tog jag bussen hemåt och klev av vid Författarparken, vilket kändes passande. Är ju inte författare, men ändå en skrivande person. 💁🏻‍♂️

Men en annan sak! Jag såg två så coola kvinnor. En igår och en idag.

Först var det en äldre dam som ville hälsa på Blake. Hon var så himla elegant. Röd kjol och röd jacka och röd hatt och omsorgsfullt lagd make up. Hon gick där med sin käpp och var så himla… elegant.

Igår var det en superpuma som klev av bussen. Hon var mörkhyad och chic. En svart, kort jacka och röda, tajta läderbyxor. Kilometerlånga spiror. I öronen bar hon stora röda plattor med nåt slags mönster. Kort afrofrisyr. (Således ingen sån där töntig, billig peruk.) Hon påminde mig om Grace Jones.

Alltså… Hon var så himla cool. COOL.

Med detta vill jag säga något som jag har sagt en miljard gånger tidigare: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. Det är en fröjd för ögat att se människor som lägger lite tid och energi på hur de presenterar sig för världen. (Man mår själv bättre och får rakare rygg, och människorna man möter blir glada. Win-win.) Kan inte alla bara lämna dessa förfärliga mysbyxor hemma i soffan där de hör hemma?

Jag tecknade nyss dessa bägge damer (se ovan) trots att jag verkligen inte är någon tecknare, eftersom jag mer är en skrivande person. 💁🏻‍♂️

På samma sätt som jag inte är någon dansare, då jag är vokalist. 💁🏻‍♂️

Trevlig helg.

Shabbat Shalom och Gott Nytt, Supersött Judiskt År tillönskas alla mina underbara judiska vänner och bekanta.

Smärtor och kristna israeler

Hej.

Mina intelligenta inlägg lyser med sin frånvaro, som ni säkert har märkt…

Jag har ju vissa hälsoproblem, som jag har tjatat om i över ett år. Vissa dagar mår jag ”ganska okej”, för att sedan ha så svåra smärtor att jag knappt kan ta mig till närbutiken. Jag haltar mig fram med ett domnat ben och med helt sinnessjuka smärtor i min skadade nedre del av ryggen.

Och tänk att om två veckor har jag en tid för magnetröntgen och då kommer jag att ha väntat på den i drygt två månader. Därefter har jag en tid hos neurokirurgen i december och då kommer jag att ha väntat i fyra månader! ÄR DET RIMLIGT att en ska gå runt halvt invalidiserad och bara vänta, månad ut och månad in?

Vi människor har verkligen förvandlats till såna slit-och-släng-varor på så många plan i dagens samhälle. Du sliter ut dig och lämnas vind för våg. Du är kasserad.

Hur som helst. För nån dag sedan mådde jag förhållandevis bra och då var jag – och ”frugan” Jenny – ute och åkte bil med DKI (Den Kristna Israelen). Vi klev in i bilen och genast noterade jag att det hängde en davidsstjärna i backspegeln (se bild) och DKI spelade Sarit Hadad på hög volym. Genast kände jag mig hemma!

Så härligt att ha träffat en ny vän med koppling till Israel.

För övrigt kollade jag programmet ”Judisk högtid” igår på svtplay. Det var bra och informativt, även om det var lite väl klämkäckt. Men rekommenderad tittning för den som är intresserad. Mycket historia och vackra bilder från Jerusalem.

Länk: https://www.svtplay.se/…/judisk-hogtid-rosh-hashana-och…

Lordos och kyfos

Okej. Jag ska vara lite privat då jag är så trött på att endast damer ”får” ha kroppskomplex.
Jag har en sned rygg som ger mig dålig hållning. Jag skulle vilja vara 1,85 lång och rak, men jag är 1,75 och böjd. Jag har problem med min rygg.
Har haft komplex för detta i hela mitt liv. Jag KAN rent fysiskt inte ”räta på ryggen” (kanske just därför är jag så rak i truten). (Min humor kan ingen ta ifrån mig.)

Men. Nu när jag är 40+ så har jag börjat acceptera detta.

Under somrarna har jag alltid velat bära nåt plagg som döljer min ”fula” kropp, men numera har jag äntligen börjat strunta i detta. Att gå ut på stan i en t-shirt är en befrielse.

Det kanske inte ens syns – men det känns. Jag har extrema smärtor, vilka alltid påminner mig om mitt tillstånd.
Men.
Jag orkar inte dölja min kropp längre.

Har. Så. Ont.

Läs mer om lordos och om kyfos.

Rutiner och dygnsrytm

För första gången på ungefär ett och ett halvt år har jag inte ont i kroppen. Jag talar alltså om min skadade nedre del av ryggen samt tillhörande ichias.
Detta tack vare flitiga besök hos kiropraktorn samt stark medicinering: smärtstillande, inflammatoriskt, muskelavslappnande.
Dessutom har jag bett om att få sluta arbeta kvällstid. Det är nämligen så att kvällstid kommer smärtorna som ett brev på posten (ett talesätt som ju dessvärre inte stämmer numera, eftersom allt hela tiden bara blir sämre och sämre – så också postgången).

För mig är det helt sinnessjukt att man ens jobbar under kvällar och nätter (jaja, inom vissa yrken krävs att människor arbetar dygnet runt, men så är det ju knappast när man som jag säljer böcker för att få mat på bordet).
Människan ska kliva upp när solen går upp för att mjölka korna och plöja åkern. När solen går ner ska vi vila inför nästa morgon. Vi har det i generna och allt annat är bara artificiellt och högst onaturligt. Och skadligt.

För tjugo år sedan jobbade jag under väldigt många år dagtid, kvällstid och nattetid. Med tanke på mina kroniska sömnproblem så är det ju helt absurt att jag gjorde detta, men jag vågade inte säga nej eftersom jag inte ville riskera att bli arbetslös. Så sorgligt.
Till slut gick jag in i den berömda väggen och blev sjukskriven på grund av utmattning och depression. I ett halvår var jag borta. Därefter började jag arbeta endast dagtid och genast fick jag balans, rutiner och bättre hälsa såväl psykiskt som fysiskt.

Ha en trevlig arbetsvecka. Eller semestervecka. Eller vad som helst. Ha en bra vecka.

Testad!

Som på film!
Jag var och testade mig på ett märkligt ställe i hamnen. På en undanskymd parkering! Jag följde instruktionerna på skyltarna och ringde och anmälde min ankomst. Damen i luren: ”Vad har du på dig? Några kännetecken?”
”Blå jacka och bruna byxor.”
”Vad har du för hårfärg?”
(Jag ville svara: ”Åh, låt mig berätta om mitt fantastiska hår!” men det gjorde jag inte.)
”Det är brunt med några få grå inslag.”

Sedan kom en man och bad mig att ställa mig bakom ett tält. Alla såg ut som rymdgubbar och känslan av att vara på en annan planet förstärktes av den märkliga miljön bestående av övergivna jättelika byggnader.

Snart kom en tös och hämtade mig och testet gick fort. Tösen tryckte upp en pinne i min näsa och vevade runt riktigt ordentligt.
Nu är det bara att vänta på resultatet som ska dröja mellan två och sju dagar.