Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!
Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”
Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!
Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.
LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)
I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?
Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.
Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.
[Bildbevis nedan]
Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.
Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.
Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.
Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.
Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas. Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)
Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan. Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.
Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.
Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.
Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)
Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter). Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”
Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.” Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt. Jag tackade för kaffet och gick.
Dagens inlägg är på finska. Läs (om du kan) så förstår du varför…
Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen. Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa. Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.
Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.
Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.
Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.
Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a: – tuppen (toaletten) – roskapåsa (med kort Å) (soppåse) – dabbig (fånig, misslyckad) – håsa (kort Å) (stressa) – råddig (stökig)
Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera. Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs. Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.
Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.
