Finland – Sida 4 – Kim da Costa

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner.
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där.
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?).
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Tre år i Helsingfors

God natt från framtidsstaden Helsingfors. Jag har bott här i ganska exakt tre år och jag ångrar mig inte. En fantastisk stad. Lagom stor. Lagom sliten och lagom modern. Lagom posh och lagom trashig. Grön och betongig. Välkomnande men inte gåpåig. Avslappnad! Snygga karlar. Paranta damer. Väluppfostrade barn. Och mycket mycket historia!
Jag rekommenderar ett besök. Och då menar jag inte ett par timmars bakfyllepromenad från färjan till centrum. Ett riktigt besök!

Av stadsdelarna är Eira som Stockholms Östermalm. Berghäll är Södermalm. Tölö är Kungsholmen. Westend är Djursholmigt. Hagnäs en smula som Vasastan/Odenplan. Munksnäs är Djurgården med dess ambassader och promenadstråk längs vattnet. Kampen är Hötorget. Och mitt nyupptäckta Vallgård är lite som mitt gamla Hammarbyhöjden.
Undvik: Östra Centrum (Rinkeby eller kanske snarare Skärholmen), Jakobacka (Fittja), Malm (knarkiga Gullmarsplan) samt Gårdsbacka (Bredäng).

Välkomna! Och läs på lite. Finlands historia är Sveriges historia. Och tvärtom.

Rötter

Ju äldre man blir desto viktigare blir ens rötter.
Jag har just fått reda på att min farfars far Ville var skogvaktare i Österbotten och en dag dök det upp tre störiga män som attackerade honom. Ville slog ihjäl en av dem med sin spade. Han blev dömd till ett kortare fängelsestraff (självförsvar).
Ja, Ville och nån puma som jag inte vet namnet på fick sedan en massa barn. Bland annat min farfar Lauri, som i sin tur fick en massa barn med frugan Laina. Vissa flyttade till Sverige. Däribland min far. Han träffade min mor och sedan kom jag in i bilden och gjorde livet festligare för de flesta.

Min mormors föräldrar Mikko och Maria samlade ihop sina ägodelar och hela barnaskaran och blev förflyttade från Karelen när ryssarna härjade och envist skulle ockupera och ha sig.
De kom till Österbotten och mormor träffade morfar och de fick en massa barn och fortsatte västerut, till Sverige, och långt senare ploppade jag ut ur deras dotter, min mor.
Och så fick jag veta att min morfars mor Jenny som barn blev såld på en marknad. Jenny hade en tvilling och familjen hade inte råd att behålla båda barnen, så det ena såldes. Jistanes.

Tänk att alla dessa människor (varav de flesta endast är namn för mig) stred för detta land som jag så småningom ”återvände” till. Och idag fick jag rösta i mitt första finländska riksdagsval. Aj aj, det känns så flott och festligt. En lyfter på hatten och bugar och tackar.

Urladdning

Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA!
Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”.
Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.

Det var skönt.
Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)

Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.

Politik och terapi

Söker svar.
Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar.
De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar.
Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem?
Söker svar.

Hej från gruppterapin.
Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga).
Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra.
Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.

Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.

Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.

Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”.
Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”

Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är.
Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.

Vad hände i gruppterapin idag då?
Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.

Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit.
”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.

Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.

Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.

”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.”
Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”

Gu’, vad skönt det var att få häva det ur mig.