extra djupa tankar – Sida 2

Fåglar och hår

Idag tänker jag berätta en historia som handlar om fåglar och hår.

När jag klippte av mig mitt långa, vackra hår den första januari (vilket jag ångrar men ibland måste man bara ”börja om”) så skedde detta på balkongen. Innan jag hann städa så började det snöa väldigt kraftigt och mitt hår begravdes under ett tjockt snötäcke.

Där blev det sedan liggande i flera månader och jag glömde helt bort det (eftersom man i min aktningsvärda ålder lätt glömmer saker).

När sedan snön började smälta så såg jag att den enorma busken – som såg ut som en hel peruk – låg kvar prydligt i ett hörn men det var fortfarande lite isigt så jag bestämde mig för att vänta lite till innan jag städade undan.
Då blev det ju så att våren plötsligt smällde till och fåglarna kom tillbaka från vinterns semesterresa (det är för övrigt så fascinerande att jag inte ens kan ta in det, att de lång-flyger och har sig). Fåglarna som byggde bon i träden i skogsdungen mitt emot min balkong hämtade då min ”peruk” och jag lovar att de hämtade vartenda hårstrå. Inte ett enda fanns kvar.

Tänk nu att minst ett fågelbo är inrett med mitt sammetslena, vackra nordiska hår.
Det är ju så det fungerar här i livet: man ger och man tar. Jag fick hårets gåva i livets lotteri och nu gav jag tillbaka till naturen.
Tänk också att fågelungarna kläcks och växer upp med mina dofter. När de sedan ser mig sitta på balkongen så piper de till varandra: ”Det där är vår ’donator’, så för honom kvittrar vi bara våra vackraste sånger.”

Som sagt: man ger och man tar. Det man sänder ut i universum (bra eller dåligt) kommer på ett eller annat sätt som en bumerang tillbaka.

Osorterade tankar från sjukhussängen, klockan 04:15

Jag opererades (äntligen) i onsdags (nu är det lördag morgon). Skriver mer om det senare, men här kommer mina morgontankar.

Vad skönt det är att somna 21 och vakna 04 helt utvilad och smärtfri. När hände det senast? Jag har inte ont i mitt vänstra ben för första gången på fyra år (exakt, på månaden). Igår tog jag en kort promenad och mina ben domnade inte. Kanske får jag mitt liv tillbaka. I grevens tid.

Min högra sida från ländryggen och ned är en smula bedövad och bortdomnad men jag är ju ganska full av knark, så vad som är vad är svårt att säga i nuläget.

När jag skulle resa mig upp första gången, 26 timmar efter operationen, och jag upplevde den värsta smärta någonsin och jag – som är ganska bra på att kontrollera mig och att föra mig korrekt bland folk – skrek som en stackars gris på väg mot slakt, så måste jag säga att jag blev anhängare av eutanasi. Hade valet stått mellan den smärtan i evighet eller döden så hade jag valt döden. Och jag tycker att livet är rätt lajbans (trots allt), så ni förstår kanske hur ont jag hade. Läkaren sa att det skulle bli bättre och att ”dag 2 är värst” men jag hade svårt att tro henne, men hon hade rätt. Jag kunde ta mig tusan inte ens lyfta på huvudet för att dricka vatten utan att skrika.

Jag kom efteråt att tänka på min bortgångne bror och hur dåligt han mådde mot slutet. Det måste ändå ha känts som en befrielse när det tog slut.

Ja, några omtumlande känslostormar här på sjukhuset helt enkelt.

Det vore rätt skönt att ha en sån här sjukhussäng hemma, som man kan höja och sänka och böja och bända bara genom knapptryck. Att ha en larmknapp vore en extra bonus, så klart. Genast kommer någon och hjälper en eller ger en vad en behöver. Personalen här är verkligen fantastisk. Måste understyka det flera gånger.

Jag jämför ofta med sjukvården i Sverige och hur jag alltid kände mig ”till besvär”. Så känner jag inte här.
Jag bad tusen gånger om ursäkt när jag tryckte på larmknappen första gången. Jag visste inte att jag kunde tala in i den. Plötsligt hörde jag en liten röst som sa ”Hallå? Hallå?” men jag visste inte hur apparaten fungerade. Sköterskan kom sedan och bad mig att sluta be om ursäkt för allt. ”Vi finns här för din skull. Det är ju därför vi är här.”

Jo. En sista sak. Jag tittar ju väldigt sällan på regelrätt tv. I princip bara under Eurovisionen och på valprogram men nu har jag zappat en del och jag hade nästan (eller helt, faktiskt) glömt hur mycket reklam det är på tv. Hela tiden. Dessutom värdelös, töntig, dålig, ointressant reklam. Hur står ni – som älskar tv – ut? Och varför skriker de så? Varför är de så överenergiska? Jag blir stressad av sånt. För mycket tjo och tjim.

Brosjukhuset är ju nybyggt (öppnade i januari) så det doftar fortfarande trä. En sån där underbar nordisk trädoft. Ja, svårt att inte trivas här helt enkelt. Får jag inte åka hem idag så får jag väl se det hela som en liten semester.

Hemma i judendomen

Jag måste yttra mig, ty jag är så berörd.
Som jag skrev i förra inlägget så började jag läsa Anne Franks dagbok på nytt. Hade inte läst den på ca 15 år. Men hennes språkbruk! Vilken stjärna! Jag som älskar allt som har med språk att göra blev återigen eld och lågor.
Det absolut finaste var när hon skrev om hur hon – som en tonårstös – blev kär i den underbare Peter, som hon tillbringade drygt två år med, som gömd. Hon skrev så otroligt vackert om hur hennes ”kvinnlighet vaknade”.

Sedan kom jag att tänka på det här med att jag, som inte är född jude, men som är konverterad – med allt ELÄNDE som det innebär – så är jag ju faktiskt född gay. Så de där nazisterna hade ju mördat mig bara för det. Alltså för att jag är den jag är. På samma sätt som de mördade judarna för dem de var.

Det är så sinnessjukt.

Jag blir lite privat nu. Jag tänker inte be om ursäkt för det.
Jag skriver vad jag vill här. Läs eller scrolla.

Jag har sedan barnsben haft en tro. Men först när jag fann judendomen så hittade jag ”hem” spirituellt. Så enkelt är det.
Och av någon anledning, när jag var barn, så satt jag på biblioteket och läste böcker om judendomen, medan de andra barnen läste Kalle Anka. (Flera andra konvertiter har berättat samma sak. Vi liksom har alltid haft det inom oss, ty våra själar har alltid varit judiska.)

Jag blir helt matt när jag tänker på den kärlek som jag har mött från den judiska gemenskapen.
Jag är så oerhört tacksam.

Tack för att jag fick komma HEM.

Nu blev jag kanske lite onödigt blödig, men ni vet vad jag menar.

Dagarna är räknade

Jag bor som sagt mittemot cancerkliniken och varje dag ser jag människor (i min ålder) iklädda sjukhusrock. De sitter ute på bänkarna och luftar sig.
Detta ger lite perspektiv. 1000 tack till Skaparen för att jag (relativt) frisk och kry fick vakna till ännu en ny dag. Dagarna är dock räknade, så låt oss leva idag. Inte bara överleva, utan LEVA.

Livsfilosofi

Mitt hår ändå… Wow. Trots min skyhöga ålder.

Under de senaste åren har jag upplevt så mycket drama (eller skit, som man säger på ren svenska) att jag har fått en ny syn på livet. En ny livsfilosofi, kanske man skulle kunna säga.
Detta är i och för sig något som kommer med åren (hos de flesta, men dessvärre inte hos alla), men framförallt har de senaste årens tragiska händelser satt djupa spår i mig.

Jag kommer att dö en dag, och jag fruktar inte den dagen (eftersom jag har en tro).
Men. Nu är jag här, och jag tänker f*n i mig inte dö med en massa saker osagda. Eller ogjorda.

Livet är nu. Idag.

Jag har (nästan) alltid varit en ganska frispråkig person, men jag har, så att säga, börjat gasa på lite mer. Det finns ingenting att förlora. Absolut ingenting.

Jag står rakryggad för allt som jag tror på, och för mina åsikter (som ibland kan uppfattas som ”obekväma”). *gäsp*

Tanken på att någon annan talar i mitt ställe är mycket skrämmande, och det är väl just därför som jag är så.. ehm.. uttrycksfull och frispråkig.

Tänk att gå i graven utan att ha gjort sig hörd. Vilken skrämmande tanke.

Så himla skönt att man känner sig mer bekväm med sig själv ju äldre man blir.
40+ levererar.
Livserfarenhet, liksom.