ekonomihelvetet – Kim da Costa

Räkningar förr och nu

När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)

För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.

När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.

Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.

Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.

Inte ens 30 spänn ”svindlar” jag

När jag lämnade in jobbmobiltelefonräkningen så insåg jag att jag en dag (förmodligen en extremt tidig morgon) köpt en SMS-biljett till tunnelbanan* via just jobbmobilen (30 kronor). Självklart fick jag jättedåligt samvete och jag kände mig som en sådan som utnyttjar allt och alla och snor pennor och kaffepaket (dricker inte ens bryggkaffe) på kontoret. Kände mig helt enkelt usel.
Självklart berättade jag då för fru Chef om mitt misstag.
Jag vill ju inte att det ska finnas några tveksamheter att gräva fram när jag blir storfräsare…
Ni förstår ju själva vilken reko och hyvens medborgare jag är! Säkert till stor del på grund av Oprah.
Det var dagens tips till karriärister och politiker. Från mig till dig.
Detta påminner mig förresten om när jag för femton år sedan hade en ”fling” i London. Jag ringde honom från jobbet en gång och dagen därpå berättade jag det för min dåvarande chef. ”Du kan ju dra av det på min lön.” Trots att huvudkontoret låg i… London. Och trots att hundratals samtal i veckan gick till London. Ha ha ha. Det var lite väl töntigt kan jag känna idag.
*Envisas med att inte köpa månadskort eftersom jag annars måste piska mig själv till att sätta mig på cykeln istället för på tuben.

Alltid är det nåt

Låt mig återknyta till det gamla inlägget Är rätt:

Jag är grabben som när jag köpt en mobiltelefon och kommer hem och ska packa upp den inser att det inte ligger nån telefon i förpackningen.
Jag är grabben som köper nåt tekniskt och inser att det fattas en sladd.
Jag är grabben som (dagsfärskt exempel) köper en tidningsprenumeration och får två. Samma tidning. Två kundnummer. Två fakturor. Två ex av samma magasin.

Nyss ringde telefonen och eftersom 1) den ringer väldigt sällan (tack och pris), 2) jag i stort sett alltid känner igen numret på displayen så blev jag orolig och när den nu ringde och ett okänt nummer fladdrade runt på skärmen. Drämde snabbt igen dörren och besvarade samtalet med min mest seriösa och manschauvinistiska stämma.
Det var min bankkontakt som ringde.
Tusentals tankar vispade runt i mitt huvud medan jag önskade att hon skulle skippa kallpratet (”hur står det till?”) och komma till saken – jag ska ju bli med bostadsrätt den här veckan och jag är naturligtvis oerhört spänd.
Tack och lov hade bankkontakten ingenting allvarligt på agendan – det visade sig att hon i mina handlingar hade skrivit fel lägenhetsnummer. Därför måste jag snabbt som tusan ta mig till banken för att ”sätta dit kråkan på nytt”. Så simpelt, men alltid, alltid är det ju nåt. Alltid dyker det upp små minihinder som måste besegras och svettiga omvägar som måste tas.
Smått i det stora hela – men irriterande.

Privat: EKONOMI

Hej go’ vänner.
Jag förstår att ni undrar hur det går med semestrandet!
Jo då, det går väl sisådär. Har inte riktigt börjat ännu eftersom jag varit upptagen med ekonomiska saker.
Jag har bytt bank, börjat pensionsspara och inte minst så har jag tagit ett fett banklån för att kunna köpa min (snart) ack så eleganta bostad.
Jag erkänner att jag väldigt gärna, när det blev tal om lån på det där bostadsombildarmötet, hade velat hojta: ”ja men jag betalar kontant så nu kan jag lämna mötet”. Det kunde jag dock inte.
Just nu har jag en miljard siffror i huvudet och den som känner mig någorlunda vet att det här med siffror inte riktigt är min grej.
Jag är ju mer ”arty” och språkbegåvad.
Jo men det ska nog bli bra det här.
Känner mig jättevuxen. Supergammal. Men ”fräsch för min ålder”.
För övrigt har jag en Facebook- och Twitterfri vecka. Åh, hur ska det gå? (Edit: Det gick åt helvete.)
Jag är lite så där småbittert trött på allt tomt, innehållslöst prat. Och säger man något ”av vikt” så blir det ett jävla liv. Det allra mest purnordiska draget är ju det där med att om man inte tycket exakt likadant om saker och ting så KAN man inte ens vara vänner. Helst ska man helt ignorera varandra. Det är såå nordiskt och extremt tradigt.
Avslutningsvis vill jag rekommendera serien The Big C. Jag såg av misstag, med ena ögat, del 3 i lördags kväll, tillsammans med paret från Oslo, och igår såg jag om avsnittet då jag tyckte att det verkade lite småintressant. Det slutade med att jag såg hela första säsongen under gårdagen. Mycket bra, med repliker som: ”You can’t be fat AND mean. You can either be fat and jolly or a skinny bitch. It’s up to you.”

Privat: Åter hos käftis

Jag måste bara berätta att hos tandläkaren såg jag
1) man med världens längsta ögonbryn – som stora bomullstussar – och
2) otroligt ful, oerhört vältränad man med det långa, stripiga håret i högt uppsatt, damig hästsvans.
Därefter tog min trivsamma portugisiska tandläkarinna en titt på ”mitt problem”, skrapade lite tandsten från en tand (och bokade in mig hos hygienisten nästa vecka) och lade nån gegga på problemområdet som vi ska titta närmare på om två veckor, ty vi behöver en hel timme för det ändamålet, så det var bara att boka om.
Väldigt dyrt.
Inte undra på att Svenne ler sitt tandlösa smil.
Hemma nu efter min andra vecka som pursvensk måndag-fredag-arbetare. Det känns ashärligt! Ska jobba några timmar hemifrån nu, men sedan börjar HELGEN.