arbetsrelaterat – Kim da Costa

Full rulle + höst

Efter en välbehövlig ledig helg full av vila så är jag igång igen, med studier och arbete. Idag en extra lång dag: 09-21. Hinner inte med så mycket annat just nu. Bra så. Det känns skönt att faktiskt vara ordentligt fokuserad på någonting.

I morse när vi var ute på promenad så insåg jag plötsligt att hösten har anlänt på riktigt. Hösten är – och har nog alltid varit – min favoritårstid. Jag älskar inte bara färgerna och den krispiga luften, utan jag älskar känslan av nystart och återfödelse (trots att så mycket i naturen vissnar och dör). Och kläderna! Äntligen klär medborgarna upp sig en smula. Sommarens slinkiga små plagg är ett minne blott. Ingen mer blottad, svettig hud. Tänk, så skönt.

Jag ska ge mig ut och fotografera hösten i Helsingfors så snart jag hinner.

Nåväl, nu är pausen slut och föreläsningen fortsätter. Därefter åker jag till jobbet. Hej då.

Höst, läxor och ambulanser

Det börjar bli höst på riktigt och det är så klart alldeles underbart. Jag satte mig på spårvagnen redan 06:50 och det var lugnt och tyst och jag blängde på de diskreta färgexplosionerna i träden längs Mannerheimvägen.

Kom till jobbet alldeles för tidigt för att hinna avnjuta ett par koppar kaffe för att sedan inleda arbetsdagen i ensamhet och i stillhet. Jag ogillar stress och jag ogillar onödiga ljud. Särskilt på morgonen.

Igår var jag ledig så då gjorde jag min första hemuppgift. Denna del av kursen heter förberedande handledning, om jag direktöversätter från finska. Jag gjorde uppgiften och jag tror att jag skrev på överraskande god finfinska. Vi får se vad handledaren säger när hon återkommer.

Med anledning av min nya position på företaget så fick jag en jobbdator och då talar jag om en PC. När använde jag en PC senast? För femton år sedan? Jag har varit en inbiten apple-användare så länge jag kan minnas. Allt från Macbook till iMac till iPad till iPod till iPhone. Känner mig en smula bortkommen framför en PC.
Nu måste jag dessutom använda mig av Microsoft Office och Moodle och Teams och allt vad de heter. Nyheter för mig, trots att jag är en teknisk person – när det handlar om enkla apple-produkter.

Om några veckor ska jag gå en första hjälpen-utbildning och den kommer ganska passande. Fick höra att en person på min före detta arbetsplats hastigt insjuknade för ett par dagar sedan. Hon föll ihop och blev till och med medvetslös och förd till sjukhus i ambulans. Riktigt ruskigt. Hon lär mår bättre nu.

”Vill du hellre tala svenska?”

Igår hade jag mitt första möte (via kamera då så klart, i dessa tider) med min handledare i mina förmansstudier. Jag tänkte just poängtera att jag är lite nervös inför det här med att studera på finska, då hon frågade mig på helsingforssvenska: ”Är det så att du är svenskspråkig? Vill du hellre tala svenska?” Det visade sig att handledaren är finlandssvensk.

Så då bytte vi språk och plötsligt förstod jag ALLT. Även om min finska är supergod så är ”finfinska” ett kapitel för sig.
Språk är viktiga grejer, som jag har sagt en miljard gånger.
Vi kom överens om att, trots att jag studerar på finska, så har jag denna handledare att rådfråga om sånt som jag inte hajar. På svenska.
Känns tryggt.

Älskar det TVÅSPRÅKIGA Finland!

Kyfos, lordos och ischias

Det är ganska skönt att – i och med min nya fantastiska befattning – få sätta mig ner med pappersarbete då och då.
Varken min kyfos eller min lordos har plågat mig på sistone. Även min mångåriga bästis herr Ischias lyser med sin frånvaro.

Jag har dock ont i mitt högra knä. När jag inte sovit tillräckligt mycket så känner jag det i knäna. Faktiskt. Dessa veckor då jag jobbar kväll samt helg är ofta väldigt slitiga. Jag anser ju ödmjukt att människan är skapt för att kliva upp med solen och kvällarna är till för att ta igen sig. Allt annat är bara trams. Denna naturliga klocka sitter i våra gener och i vår faktiska biologi.
Men jag gnäller naturligtvis inte då jag trivs på min arbetsplats, och i morgon bitti hoppar jag raskt på min betydligt behagligare morgonvecka.

Ja, detta var ju inget direkt revolutionerande inlägg men jag har skrivit så sällan på sistone så jag tänkte öka takten lite, och vara lite mer närvarande. Jag vet ju att jag (fortfarande, efter alla dessa år!) har trogna läsare. Även om kommentarsfälten dog när facebook, twitter och instagram kom med buller och bång.

Förmannen i mig

I torsdags undertecknade jag ett kontrakt som sträcker sig ända fram till början av 2023. Det känns så otroligt skönt. Nu är jag alltså förman även officiellt och på papper.

Efter alla dessa år av hårt slit och även blod och svett och en och annan tår så har jag kommit nånvart i min nya så kallade karriär. Jag känner att det finns ett slags förtroende för mig och att cheferna litar samt tror på mig och mina kunskaper och egenskaper.

Härmed har jag en massa ansvar på jobbet, som jag inte haft tidigare (även om jag alltid tagit lite mer ansvar än vad jag behövt ta). Arbetsuppgifterna är mer varierade och jag trivs väldigt bra. Jag har så klart en massa nytt att lära mig men det får ta den tid det tar. Erfarenheter och specifika kunskaper kan varken trollas eller stressas fram.

En av ungdomarna sa faktiskt någonting i stil med: ”Du passar bra i din nya roll. Du är äldst av oss som är här nu, och du är mest erfaren. Dessutom är du vänlig men även auktoritär.”

Det lät väl fint!