Klockan är halv två på natten och jag låg och kollade på en dokumentär tills jag höll på att somna, så då gick jag till sängs.
Men så kom jag att tänka på att jag snart återigen svänger upp på ’hemgatan’ i Tel Aviv, och då blev jag så exalterad att jag plötsligt blev pigg. Så lika bra att skriva några rader.
Ja, jag åker om några dagar – om inte de där terroristerna [twitter] ställer till det [twitter] för mig igen (som för snart ett år sedan då flyget ställdes in p.g.a. palestinsk raketbeskjutning – jag kom dock iväg till slut).
Och fastän det ibland blir så att larmet går och en med hjärtat springer mot skyddsrummet [läs mitt inlägg Terror i Tel Aviv] så är Israel i allmänhet och Tel Aviv i synnerhet det enda stället på jorden (som jag hittills har besökt) där jag kan andas ordentligt. Andas friskt.
Kan vara svårt gemene hen att förstå, men så är det.
Dokumentärer förresten – jag slukar dokumentärer.
En god dokumentär kan handla om i stort sett vad som helst, så länge den är gjord väl och på ett intresseväckande vis.
Bland de senaste sedda hittar vi en om EU, en om Marine Le Pen, en om att rikt folk i London bygger till källarvåningar på sina hus då de varken får bygga ut eller bygga uppåt, samt en israelisk dokumentär om islamiseringen av Europa.
Under dagen som gick så hann jag även med att raka av mig mitt rekordlånga skägg samt snagga min skalle .
Avslutningsvis vill jag tacka mina många – och väldigt olika – vänner.
Tack för allt!