När jag studerade spanska för 20 år sedan gjorde jag bort mig en gång när jag skulle översätta en text från spanska till svenska och jag skrev ”Bolivien” istället för ”Bolivia”. Har skämts över detta ända sedan dess.
Men! Igår när jag såg presidentvalsdebatten mellan de två kvarvarande kandidaterna så hörde jag Alexander Stubb säga ”Zambien” och ”Namibien”, istället för ”Zambia” och ”Namibia”, så nu skäms jag inte längre.
Jag var trots allt bara en väldigt ung, enkel medborgare medan han är en mogen PRESIDENTKANDIDAT.
I många herrans år har jag ju använt personligt, pop och politik som bloggslogan och just den här veckan stämmer ju detta in extra bra. Vi har UMK-final på lördag och presidentval på söndag, så jag är ju eld och lågor. Blake och jag förhandsröstade redan och det var inte helt lätt, kan jag avslöja. För första gången i världshistorien kommer jag inte att avslöja vem jag röstade på (som om någon nu skulle vara så himla intresserad).
Däremot kan jag avslöja att jag i Tävlingen för ny musik kommer att rösta på Sara Siipolas helt fantastiska låt ”Paskana”. Jag tycker att den är alldeles ljuvlig.
Det har varit bråda veckor som ESC-fanatiker då jag har sett de nationella finalerna från Luxemburg, Norge, Spanien, Ukraina och Malta. Spaniens vinnare ”Zorra” tycker jag mycket om. Synd bara att vokalisten Nebulossa inte har en starkare röst. Luxemburgs vinnare ”Fighter” gillar jag ännu mer och Tali kan verkligen sjunga. Detta är SÅ ESC! Melodifestivalens första deltävling var dock riktigt tradig.
Carola dök upp i Norges final i lördags och hon visade vem det var som var stjärnan bland ”stjärnorna”. WOw!
Ett ganska konstnärligt foto, om du tittar noga. Knäppt inifrån Apoteket på Mannerheimvägen.
Nu hände det även min Blake, för första gången. Min första hund Sebbe drabbades av detta och jag skrev om det här och här. Vi talar om ANALSÄCKSINFLAMMATION.
Blake började bete sig lite konstigt i förrgår. Han var lite loj, helt enkelt. I natt sov han ensam på soffan och det gör han bara när han är lite förkyld eller är lite risig i magen. Annars sover han alltid tätt intill mig i sängen. Jag visste därför att nu var det nåt som inte var helt okej. På morgonrundan ville han inte gå. Han slog ner lilla rumpan i backen hela tiden och när vi kom hem och jag duschade honom så kände jag en böld i hans stuss. Jag visste direkt. Ringde till veterinären och en halvtimme senare var vi där. Analsäcken tömdes och vi hämtade ut smärtstillande och antibiotika. Nu är han lite pömsig, men vid gott mod.
Ni som har husdjur vet hur fruktansvärt det är när ens älskade inte mår bra och de inte kan kommunicera med ord. Men man känner ju sitt husdjur och lär sig att läsa av dem (och de dig).
Det var en jobbig dag det här. En riktigt rövig dag, helt enkelt.
Efter många om och men bestämde vi oss. Blake och jag förtidsröstade i veckan och idag är det presidentval. Det enda jag bryr mig om är Eurovisionen och politiska val… Det är mina SPORTER det. För första gången någonsin ska jag inte säga vem jag röstade på. Jag brukar ju vara väldigt öppen med mina åsikter… Men nu kniper jag näbb.
Jag tycker att det är ledsamt att vår fantastiske president Sauli Niinistö stämplar ut och går hem. Han har varit en fantastisk president! Ja, jag vet, jag har bott i Finland endast under hans presidentskap, så jag har inte så mycket att jämföra med. Men bara det att hans (tidigare) hund har interagerat med min Blake säger en hel del.
Ingen av årets kandidater kan leva upp till Niinistö, men jag röstade på den mest ”presidentiska” av dem som fanns att välja mellan.
Ha en bra valdag, allihop!
Tillägg i efterhand:
Jag har ju redan röstat (och för en gångs skull ska jag inte avslöja på vem) men jag kollar ändå på en valdebatt.
Programledaren ställde frågan hur man kan försvara att det skickas bistånd till världens alla tänkbara och otänkbara länder när det egna folket kämpar för sin överlevnad. De tre som fick komma till tals (från höger till vänster) svarade ungefär på samma sätt: ”Det ligger i allas intresse att andra får det bättre, ty plötsligt kan det uppstå ett virus som sedan kommer att påverka oss alla.”
Ursäkta mig, men hur verklighetsfrånvända kan de vara? Tror de på allvar att en person som står i brödkö bryr sig ett smack om nåt potentiellt virus som kan uppstå i Afrika (det var deras exempel, inte mitt)? Så, en person som inte har mat på bordet ba’: ”Ja, ta alla skattepengar och skicka dem till Afrika så går jag här hungrig och utan tak över huvudet.”
Vilket pack. Noll kontakt med verkligheten.
Min personliga åsikt: så länge vi har nåt som kallas brödköer ska noll, NOLL, pengar skickas utomlands. (De går ju dessutom ändå bara till terrorister, vilket återigen är bevisat.)
Nu när jag har börjat titta på tv (vilket jag började med då jag låg på sjukhus i samband med min omtalade operation) så har det slagit mig hur mycket – och värdelös! – reklam som visas. Dagens reklamfilmer är så otroligt tradiga, visst är de? Samtalade om detta med min så kallade ”fruga” och vi började vandra längs minnenas berömda aveny. Kommer ni ihåg hur fantastiska reklamfilmerna för Levi’s var på nittiotalet? De var ”edgy”, finurliga och sexiga på ett smakfullt vis.
Detta fick mig att vandra ännu längre längs den där avenyn. För oss som gick på högstadiet i slutet av åttiotalet, början på nittiotalet, fanns en – och endast en – statussymbol: Levi’s. Närmare bestämt Levi’s 501. Som en udda fågel var jag så klart utstött – kanske inte mobbad, utan just utstött – och mina arma föräldrar märkte ju det. En dag tog de med mig till en fräsig Levi’s-butik och jag fick plocka på mig. Det blev nog tre par jeans (blå, svarta och vita, vill jag minnas), några tischor och ett par tröjor. Samt en patetisk snusnäsduk som jag bar omväxlande runt pannan och runt halsen. (Jag ber om förlåtelse för denna modemiss.) Och vips var jag ”inne”. Tack vare Levi’s.
Jag har aldrig varit någon mode- eller märkesslav utan jag vill bara se ”kosher” ut, men Levi’s har en särskild plats i mitt än så länge bultande hjärta. Jag vet på rak arm inte om jag har några kläder från Levi’s i min garderob just nu. Jag har väldigt mycket från Calvin Klein men det beror på att mitt ex arbetade för dem, så jag fick fin rabatt. Men har ni tänkt på det här med kvalitet? Numera går alla kläder sönder (även de dyrare). Jag har hål i skrevet i nästan alla mina jeans, men hade jag hål i mina Levi’s-jeans på nittiotalet? Aldrig någonsin. De är sedan länge kasserade men det beror enbart på grund att jag växte ur dem.
Jag lyssnade på podden Slaget efter tolv och de talade om ”snabbmode” och någon viktigpetter sa att varje person får köpa max fem plagg per år ”för klimatet”. Jag kan avslöja att jag inte köper ens fem plagg per år. Snarare noll. Jag köpte nya vinterskor i november (35 € på Mikseli i Östra Centrum) och när köpte jag senast något plagg? Jag minns inte. För flera år sedan. Jag har vad jag behöver. För länge sedan, i Stockholm, hade jag en vän som jag på bloggen har kallat ”Dansken”. Han arbetade i ”branschen” och blev min ”personal shopper”. En gång presenterade han ett par byxor för mig och de passade på min konstiga kropp så jag köpte dem i många färger. Svarta, blå, gröna, gula, lila. Dem bär jag än idag. (De är inte jeans, så därför inga hål i skrevet. Så vad är det med dagens usla kvalitet på just jeans?)
