Oh God

Jag har just läst en del trevliga citat med avsändare diverse kd-människor.
T ex Chatrine Pålsson, riksdagskvinna, som bl.a. sagt följande:
“Det påstås felsktigt att det finns många barn som har homosexuella föräldrar. Nej, faktum är att det behövs både en mamma och en pappa för att ett barn skall bli till. Det är ju inget som kristdemokraterna har kommit på.”
Livets ords tidning “Magazinet”, 2001
Om människor som varit heterosexuellt gifta i många år och sedan kommer ut som homosar säger hon:
“Det låter märkligt för mig att man helt plötsligt ‘upptäcker’ det. Det handlar nog mer om att det är trendigt.”
Livets ords tidning “Magazinet”, 2001
“Det finns inga homosexuella ‘familjer’. En homosexuell parrelation kan definitionsmässigt inte resultera i egna barn och sålunda inte konstituera en rätt till familjebildning. Homosexualiteten är till sitt väsen improduktiv, den har inget samband med att barn föds och existerar.”
Livets ords tidning “Trons värld” nr 7, 1993.
En mysig kvinna.

Jobbiga TV-människor

Eftersom jag är allmänt grinig just nu måste jag klaga på något som stört mig länge. HUR kan det finnas så många TV-profiler med så jobbig röst?
– Carita som leverarar trafikrapporten på TV4 Stockholms morgonsändningar. Man hör ju inte vad hon säger. Volymen går upp och ner och hon sluddrar och viskar och väser.
– Tone Bekkestad. Måste hon ALLTID säga “en RIKTIGT, RIKTIGT god morgon/eftermiddag/kväll” med sin knarriga stämma?!
– Helen Johansson, meteorolog på SVT. “Hej, jag heter Helen, men kalla mig Hellen”. Gnällig, GNÄLLIG stämma har hon.
Och all skräpig reklam! Skulle aldrig någonsin få för mig att handla Riesen exempelvis. Eller alla dessa snuttar som bara måste anspela på sex. Är vi inte lite trötta på det nu?
Bra reklam just nu: Konsums kampanj i t-banan, den om grönsaker. Den är konsekvent och informativ. Hurra.
Och all denna sport! Det är ju patetiskt. Vuxna karlar talar som vore det fråga om något annat än fånig lek.
Tvi, säger jag, tvi.

Hatmorgon

Så man lider av kronisk sömnlöshet. Stiger upp med små rosa grisögon och får bekräftat att t-banan inte går som den ska pga strejk. Trängas på buss som kanske kommer är out of the question så det var bara att släpa sig till cykeln och trampa iväg. Det är omänskligt att cykla kl sex på morgonen. Och förenat med livsfara. Nu är jag i alla fall på jobbet och känner mig lika pigg och fräsch som Anna Nicole.
Å, jag vill hem.

30 something and still counting

Sedan jag fyllde 30 har jag börjat tänka annorlunda och det är jobbigt men på något konstigt sätt också befriande.
Jag får ångest då och då och en rädsla för att hjärtat bara ska sluta slå. Bara så där helt hux flux. Hemskt plågsam tanke. Samtidigt känner jag en vuxen känsla av ödmjukhet inför livet och tacksamhet för varje dag som gryr.
Ska det vara så? Är det rimligt? Tänk om man faktiskt aldrig sa alla de där orden till någon man bryr sig om. Och så plötsligt skulle det vara försent. Hemska tanke.
I love you.