Inatt var jag och D nere vid vattnet. Vi hade ficklampa med oss och det var både mysigt och skrämmande. Nu: ärenden i stan. Sedan: arbete på UTV.
Bloggportalen
Oj
Veckan som gått har varit ett enda långt drama, känslomässigt sett. No more drama, please. Nu känns allt bra. Kan det få vara så ett tag till? Satt på Dubliner vid Zinkensdamm igår kväll, med fröken Havre, och drack öl och pratade om liv och lycka. Hemskt trevligt. Hon sa saker till mig som kanske är det vackraste någon någonsin sagt. Nu ska jag jobba. Fast först vill jag säga att i natt sov jag i tältsängen som fortfarande stod framme sedan Guccis besök. Bara för att jag ville ha lite omväxling. Konstigt?
Vatten på min kvarn
Har precis mailat in krönika 4. Fick vatten på min kvarn av DN-artikeln.
Nu är det nästan vardag igen kom jag just på. Och den är mer än välkommen. Jag vill ha lugn och ro och en smula romantik. Jag vill ligga och slappa och jag vill hångla lite också. Och jag ska inte dricka alkohol på ett bra tag.
Är på jobbet nu och den här värdodatorn låter konstigt. Hoppas den inte sprängs i bitar. Om jag aldrig mer skriver någonting så gjorde den det. Just to let you know.
Dolly
Jag älskar Dolly. Här är tredje krönikan:
Å, Dolly!
Efter fredagens Dolly Parton-hyllning ställer jag mig frågan varför jag inte har några Dolly-skivor i min annars så generösa samling. Måste genast kolla efter en samlingsskiva. Hon är ju så strålande på alla sätt och har skrivit så många fantastiska låtar! Jag tror bestämt att de flesta av oss har en liten Dolly inom oss och världen vore både roligare och smartare om vi bara tillät oss att plocka fram henne lite oftare. Nina Persson, som jag insett är den skandinaviska coolheten personifierad, började med att läsa upp ett fax från Dolly herself och temperaturen steg snabbt i parken. Och tänk om hon faktiskt skulle komma nästa år, som det ryktas om i tidningarna, det skulle ju toppa det mesta.
Fredagen på Pride brukar kännas som något slags mellandag och så var även i år. Man har inte riktigt hunnit återhämta sig från torsdagen och sparar sig gärna till lördagens avslutningsfest så det blir att man går på sparlåga. Det var många bra artister på scen under kvällen, men de flesta okända för den stora massan. Förra årets miss Pride, Marko, levde ut sina drömmar och skakade loss till Carolas ”Genom allt”. Närmare Carola lär vi ju dessvärre aldrig komma (men vi har ju Dolly). Laleh, som jag antar är en flatfavorit, fick igång massan med sin underbara ”Invisible”. I övrigt hade jag gärna blivit lite mer överraskad, men jag fick i åtminstone min dagliga dos Pay TV, om än i något omstöpt form.
Höjdpunkten var så klart Robyn. Vi vill höra mer av Robyn på Pride! Vi vill höra hennes egna låtar också! När denna Stjärna sjöng de första tonerna av ”I will always love you” var min kväll komplett.
Bara på Pride träffar jag flator. Varför är det så? Jag har aldrig pratat med så många som under dessa augustikvällar. Var är ni resten av året? Det bästa med Pride är just mixen av människor med åtminstone det gemensamt att samtliga har ett mer eller mindre öppet sinne. Man möter folk man aldrig annars skulle träffa och vidgar sina vyer ytterligare. Det vore så kul om det kunde fortgå året runt. Glädjen, gemenskapen och stoltheten måste ju inte ta slut när Pride Park stänger.