Ju äldre man blir desto viktigare blir ens rötter. Jag har just fått reda på att min farfars far Ville var skogvaktare i Österbotten och en dag dök det upp tre störiga män som attackerade honom. Ville slog ihjäl en av dem med sin spade. Han blev dömd till ett kortare fängelsestraff (självförsvar). Ja, Ville och nån puma som jag inte vet namnet på fick sedan en massa barn. Bland annat min farfar Lauri, som i sin tur fick en massa barn med frugan Laina. Vissa flyttade till Sverige. Däribland min far. Han träffade min mor och sedan kom jag in i bilden och gjorde livet festligare för de flesta.
Min mormors föräldrar Mikko och Maria samlade ihop sina ägodelar och hela barnaskaran och blev förflyttade från Karelen när ryssarna härjade och envist skulle ockupera och ha sig. De kom till Österbotten och mormor träffade morfar och de fick en massa barn och fortsatte västerut, till Sverige, och långt senare ploppade jag ut ur deras dotter, min mor. Och så fick jag veta att min morfars mor Jenny som barn blev såld på en marknad. Jenny hade en tvilling och familjen hade inte råd att behålla båda barnen, så det ena såldes. Jistanes.
Tänk att alla dessa människor (varav de flesta endast är namn för mig) stred för detta land som jag så småningom ”återvände” till. Och idag fick jag rösta i mitt första finländska riksdagsval. Aj aj, det känns så flott och festligt. En lyfter på hatten och bugar och tackar.
Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA! Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”. Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.
Det var skönt. Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)
Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.
Söker svar. Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar. De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar. Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem? Söker svar.
Hej från gruppterapin. Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga). Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra. Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.
Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.
Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.
Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”. Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”
Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är. Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.
Vad hände i gruppterapin idag då? Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.
Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit. ”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.
Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.
Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.
”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.” Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”
Så. Jag satt på bussen en helt vanlig torsdag, på väg hem från terapin. Jag noterade att bakom mig satt ett muskelberg. Jag går inte igång på jättemuskler men jag tyckte att han hade snygga händer på nåt vis. Han klev av strax innan jag skulle av och han stod vid dörrarna framför mig och spände sig. Han tittade inte det minsta på mig men det kändes lite som att han visade upp sig. Han hade bara t-shirt på sig på överkroppen och det var lite märkligt, tänkte jag. Faktiskt tänkte jag ett par snuskiga tankar också, det ska jag erkänna.
Kom hem. Satt i ett möte. Min mobil pep och jag fick ett meddelande på en sån där ”vuxen-app”. ”Aah tja, jag såg dig på bussen för ett tag sen” osv. Det visade sig att det var muskelberget! Visst var det väl tossigt!?
Nåväl, jag svarade och skrattade lite och sedan gick det som det brukar: han var en k*t arab som skickade mängder av pe*isbilder och han ville ses för att göka, vilket jag så klart inte var intresserad av. Han hade ändå vett att be om ursäkt över att han hade skickat alla dessa pe*isbilder. Alltid nåt.
Ja. Det var min torsdag det. Fick lite uppskattning efter en oskyldig bussresa, även om jag bara var ett stycke kött. Tack ändå, för det lilla!
Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i. Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland). Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel! Och helt otänkbart för ett par år sedan. Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.
Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.
Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner. Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.
