En psykologisk thriller i tre delar, om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser.
Del 1
Året var 1995. Jag var 20 år. Jag befann mig på en nattklubb i Stockholm. Denna nattklubb besökte jag flera kvällar i veckan så det var inget märkvärdigt med denna kväll.
En äldre iransk man var på plats. Vi brukade stöta på varandra här och där och vi växlade några ord varje gång. Jag minns än idag hans lite slemmiga röst och fula brytning.
Jag var väldigt tunn och späd och ett oerhört lätt offer. Iraniern slet in mig på toaletten och utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Under tiden klappade han på mig och upprepade: ”Du är så snäll, du är så snäll”. Om och om igen. ”Du är så snäll.”
Han ejakulerade på golvet och jag mådde illa och sprang hem.
Skrev väldigt kort och sakligt om händelsen i min dagbok. Inga detaljer. Men jag minns allting glasklart i mitt huvud.
Iraniern drev en kiosk på Götgatan, min hemgata på den tiden, och jag sprang ofta på honom på gatan och på bussen. Han gjorde närmanden och en gång skrek han någonting i stil med: ”Du ligger med vem som helst, men inte med mig. Varför?” Det ekade på hela Södermalm.
Det låg så klart ingen sanning i iranierns påstående. Varför skrek han så?
Del 2
Denna händelse hade jag förträngt. Terapin som jag går i just nu har fått mig att våga minnas. Det finns en väldigt psykologisk mekanism bakom detta.
Ett par år senare. Jag sprang på samme man på en annan nattklubb. Här vill jag inte gå in på några detaljer (ingenting ”sånt” hände), utan jag vill bara förklara varför jag självmant satte mig i hans bil.
Jag ville inte tro att han var ett svin. Jag var väl ung och naiv och ville fortsätta att tro gott om människor.
Jag ville inte längre vara ett offer. Hans offer. Jag ville återta kontrollen. Därför satte jag mig i hans bil och dikterade vad som skulle hända härnäst. (Det slutade dock med att jag hoppade ur bilen och gick hem.)
Del 3
Varför vill jag minnas den andra händelsen? Kunde jag inte bara ha lämnat den i glömskans dal?
Nej. Den förklarar så mycket. När jag väl kom ihåg händelsen med bilen så ville jag förstå varför jag då agerade som jag gjorde.
Jag har känt mig ”dålig” på grund av den andra händelsen, utan att jag har vetat varför jag har känt så. Utan att minnas så skulle jag ju aldrig ha förstått att det inte var jag som var ”dålig”.
Jag ville ju ”återta kontrollen” och sluta vara ett offer. (Jämför exempelvis med psyket hos en del pedofiler, som själva blivit utsatta som barn.)
Vidare ville jag minnas detta eftersom jag får en förklaring till varför jag hatar att någon tafsar på mig. För ett tag sedan var det en slemmig gubbhand som kom mot min kropp och gubben väste att han var ”tvungen att känna lite på mitt håriga bröst”. Min starka reaktion överraskade mig, när jag skrek att ingen rör mig utan lov.
Min kropp är min.
Det kanske också förklarar varför jag aldrig – som så många andra – har haft en ”promiskuös period”. Väldigt få har fått dela säng med mig, och då har det handlat om något mer än bara sexuell lust och njutning.
Min är kropp är helig. Jag bestämmer själv vem som ska få njuta av den.
Därför är jag glad över att jag går i terapi.
Jag är i en trygg miljö och gräver fram saker ur mitt medvetande, som jag måste ta itu med för att förstå mig själv.
Och för att i förlängningen kunna älska mig själv (och förlåta mig själv för någonting som jag inte ens borde behöva be om förlåtelse för).
