personligt, pop och politik
Av en slump hittade jag ett påbörjat videoprojekt i mitt videoredigeringsprogram. Det måste ha spelats in under vintern 2017-2018, i min förra bostad. Jag ser rätt fräsch men skäggig ut.
Jag fick fundera ett tag över vem det var jag pratade om. Vem var exet och vem var den nye jag dejtade?
Jag kom på det rätt snabbt ändå.
Tänk vad tiderna förändras. Det där exet ältas verkligen inte längre. Ältar faktiskt inget ex just nu, vilket är väldigt skönt.
Vi sitter på verandan och det SPÖregnar och TOKåskar och jag minns min barndoms åskoväder på landet där jag levde mina första 15 år, i Tärby utanför Fristad utanför Borås i Västergötlands skogar. Det åskade ofta och brutalt och ibland – även mitt i natten – packade föräldrarna in oss barn i bilen och vi åkte runt, runt i trakterna eftersom blixten inte skulle komma att slå ner på oss i bilen, men kanske i vår vackra röda villa med idylliska vita knutar.
Barndomsminnena sköljer över mig här där jag sitter med Blake i famnen i Västra Baggböle i norra Helsingfors, Nyland, Finland.
Tiderna förändras men vädret och naturens heliga krafter består.
Morgonen var grå. Regnet piskade. Låg kvar i sängen. Ledig dag. Vet inte vad jag drömt men jag låg och tänkte på var jag vill bli begravd! Eftersom jag lider av svår beslutsångest så kom jag inte heller denna gång fram till nåt.
Plötsligt kom solen fram och jag satte mig på bussen för att uträtta ett par ärenden i centrum.
Helsingfors såg så vackert ut när vi rullade in i Tölö (en favoritstadsdel). Det låg en helsingforsisk förväntan över gator och gränder. Blev glad och tänkte inte längre på den där begravningen. (Om jag skulle råka lyckas bestämma mig för en lämplig begravningsplats och -ceremoni så skulle jag – med min tur – ändå dö på ett sätt där min kropp försvann och ej skulle kunna begravas alls, så det känns ju onödigt att tänka mer på detta.)
Som språknazist tänkte jag på att detta är världens enda huvudstad där mina två språk är de officiella språken.
Och i ingen annan huvudstad på planeten talar majoriteten mina förfäders skogstokiga men roliga och påhittiga finska språk.
Och som grädde på moset talas här även mitt adopterade förstaspråk. Underbar svenska i finländsk tappning.
Härligt va!
Istället för att tänka på begravningar så kan vi tänka på annat.
(Som synes på fotot så är engelskan snart Finlands tredje officiella språk (inte ens soptunnor kommer undan). Jag är en vän av engelskan men här sätter jag ner foten! I Finland talar vi finska och svenska. Punkt slut.)
Lustig bussresa.
Buss 67 mot Torparbacken. Chauffören (av en händelse mycket hunkig) hälsar överivrigt på oss påstigande. Han har en mycket bra dag. Vi kommer till Torparbacksvägen där flera av oss ska kliva av för byte till 560 mot Malm.
Chauffören glömmer stanna. ”Jag åker tillbaka”, hojtar han. Vänder om i en rondell och måste åka 2-3 km innan nästa rondell så att han kan vända om än en gång. Han inser sin miss och bara flabbar. (Obs. Stadstrafik!)
Alla andra skrattar också (eftersom chauffören är en hunk – snygga människor kommer undan med vad som helst).
Till slut fick vi kliva av. Vid rätt hållplats. Kändes ett tag som att vara mitt i en film med en kapad buss etc. etc.
Förstår ni min bussfobi och varför jag föredrar metro och spårvagn? En vagn kan inte bara hoppa av spåret och åka nån helt annan rutt. Men det kan en buss. Otäckt!
Jag och mina fobier… När jag väl lärt mig att på ett avslappnat vis åka spårvagn så sitter jag plötsligt i en jättegammal vagn och funderar på hur jag ska lyckas kliva av. Ser skylten och letar då febrilt efter ”signalknappen”. Kanske är det den där röda lilla knoppen? Sitter på ett konstigt ställe iofs. Vågar jag trycka? Annars åker jag väl runt och runt tills nån annan kliver av eller på. Det är inte alltid lätt att vara jag. Men oftast ganska festligt faktiskt.
