Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.
Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där. Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska. Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.
Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid. Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma. Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.
Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!
Jag har som sagt börjat lyssna på musik igen. När jag mår dåligt kan jag inte lyssna på någonting. Jag får bara ännu värre ångest av musik eftersom musik väcker känslor. Men så i december förra året började jag plötsligt spela pop igen och en dag då jag satt på bussen insåg jag plötsligt att jag hade lurarna i öronen och då blev jag glad.
Jag är inne i en eurodisco-fas just nu. Riktig euroTRASH. Underbart! Här poppas Da Buzz och September och E-Type och hela baletten. Promenaderna med Blake blir således mycket rappa.
Idag var jag på ett mycket viktigt möte som har att göra med mitt boende. Nu väntar jag på besked. Med enorm spänning. Jag har sagt det förr men jag säger det igen: fy farao vad Helsingfors levererar! Om och om igen. Saker och ting liksom FUNGERAR. Här har forna hemstaden Stockholm en väldig massa att lära. I den finländska huvudstaden går till och med bussarna i tid!
Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.
Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).
En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna. Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.
Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.
Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.
Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.
Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.
Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka. På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.
Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.
Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.
Jag har på sistone flera gånger fått höra att jag är ”modig” för att jag ”vågar” klä mig i så kallade ”tjejfärger” samt att jag måste vara ”trygg i min manlighet” pga detsamma. Jistanes. Trodde att vi hade kommit längre än så. Varför ska jag klä mig i deppiga färger när hela världen känns som en enda avgrundsdjup depression? Jag kommer att klä mig ’eurodisco’ hela sommaren, ty jag ÄR eurodisco!
På morgonbussen satt jag bakom en mycket attraktiv ung man. Han var liksom ’perfekt’. Så upptäckte jag att han hade ett långt hårstrå på örat. Mina fingrar ville dit. Det blev en jobbig bussresa. #OCD
Förra veckan inspirerade jag som sagt mina ’medpatienter’ i gruppterapin till att resa till Israel och idag har jag inspirerat igen. Idag valde 85% vegetarisk lunch (vi lagar vår egen mat). Jag har inte predikat (ogillar alla former av predikande) och jag har inte påtalat hur djurbarnen gråter efter sina mödrar när de skiljs åt inför slakt. Eller att köttINDUSTRIN är vidrig. Gruppmedlemmarna har helt enkelt bara noterat att min mat alltid är godare, nyttigare och fräschare.
Jag tog ett leende för säkerhets skull. För en regnig dag, så att säga.
