personligt, pop och politik
Orkar inget annat i denna eviga extremhetta, än att ligga i skuggan på balkongen och lyssna på poddar. Det fläktar lite, lite emellanåt från havet. Dessutom med skrikande ichias. Allt som hjälper lite är att ligga på rygg med benen ganska rakt upp mot balkongräcket. Då lättar ryggvärk och ichias en smula.
För ett tag sedan drabbades jag av solsting och det var första gången i mitt liv. Tänk att jag har rest så in i helvete och aldrig har jag behövt akta mig för solen.
Jag har förvisso aldrig varit någon solande människa, men man får ju sol på sig överallt hela tiden ändå.
Så.
Jag var på ”minisemester” hos en väninna i Esbo(!) och vi badade två dagar på raken. Mellan bad-attackerna satt vi i skuggan. Det var i och för sig en bra bit att gå för att ta sig till och från stranden, men hur långa sträckor har jag inte gått i Israel? I Spanien? I Brasilien? Och så vidare. I stekande solsken. Men Esbos sol var visst för mycket för mig.
Både jag och väninnan mådde exakt likadant när vi vaknade följande morgon.
Jag var så vansinnigt yr. Jag kände knappt armar eller ben. Jag var helt och fullständigt orkeslös. Vid ett tillfälle hallucinerade jag.
Detta höll i sig i fyra dygn. De två första var värst och dag tre och fyra kom och gick symtomen. Dag fem var jag återställd.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig tidigare har mått så dåligt.
Därför aktar jag mig hädanefter för solen. Måste jag gå ut så tar jag på mig en elegant hatt.
För ett par veckor sedan var jag tvungen att återigen uppsöka läkare på grund av mitt återkommande ischias-problem. Den här gången vände jag mig till företagshälsovården och jag fick träffa en läkare bara tre timmar senare.
Vilken läkare! Och vilket mottagande. (Ja, det var en bonus att han talade svenska.)
Läkaren lyssnade noga på mig och han antecknade flitigt. Han fick mig inte att känna mig ”skyldig” så där som läkarna i Sverige nästan alltid fick mig att känna. Ni vet de där som inte ens lyssnade på vad man sa; som visade noll intresse.
Denne läkare undersökte mig och konstaterade att jag har problem med ländryggen, och att detta problem leder till ischias. Han skrev ut smärtstillande och muskelavslappnande och bokade in mig hos en kiropraktor bara tre dagar senare.
Så kom jag till kiropraktorn och hon var ju lika fantastisk. En grundlig ”intervju” och hon undersökte mig och bekräftade det som läkaren kommit fram till. Kiropraktorn var så kunnig (jag blir imponerad av sådana som är bra på vad de gör – oavsett vad de gör) och pratade om problem med ”kota det och det” och ”därför strålar det ut längs benet” och ”detta kan ta upp till ett par år att bota, men det kommer att gå över”.
Hon visade mig olika övningar som jag ska göra hemma ett par gånger per dag.
När jag nu ändå var inne i vårdkarusellen så bestämde jag mig samtidigt för att ta tag i något som oroar mig. Ringde vårdcentralen och fick en tid hos en läkare och inför detta möte så har jag just varit på laboratoriet. Jag ska nämligen bli undersökt för den åkomma som nyligen dödade min far. Och som för många många år sedan skickade även min farfar i graven.
Jag har sagt detta många gånger: vården här i Finland är verkligen i världsklass!
Och du känner dig inte ”misstänkliggjord”. Du tas på allvar.
Fantastiskt, Finland!
Under de senaste åren har jag upplevt så mycket drama (eller skit, som man säger på ren svenska) att jag har fått en ny syn på livet. En ny livsfilosofi, kanske man skulle kunna säga.
Detta är i och för sig något som kommer med åren (hos de flesta, men dessvärre inte hos alla), men framförallt har de senaste årens tragiska händelser satt djupa spår i mig.
Jag kommer att dö en dag, och jag fruktar inte den dagen (eftersom jag har en tro).
Men. Nu är jag här, och jag tänker f*n i mig inte dö med en massa saker osagda. Eller ogjorda.
Livet är nu. Idag.
Jag har (nästan) alltid varit en ganska frispråkig person, men jag har, så att säga, börjat gasa på lite mer. Det finns ingenting att förlora. Absolut ingenting.
Jag står rakryggad för allt som jag tror på, och för mina åsikter (som ibland kan uppfattas som ”obekväma”). *gäsp*
Tanken på att någon annan talar i mitt ställe är mycket skrämmande, och det är väl just därför som jag är så.. ehm.. uttrycksfull och frispråkig.
Tänk att gå i graven utan att ha gjort sig hörd. Vilken skrämmande tanke.
Så himla skönt att man känner sig mer bekväm med sig själv ju äldre man blir.
40+ levererar.
Livserfarenhet, liksom.
Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.
Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.
Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.
Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.
Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.
Ta hand om er.