Kategori: Personligt

21 juni

Som vanligt så blev det ingen midsommar i år.
Jag umgicks en sväng med en vän och så satt jag barn- och hundvakt.
Men det har ju varit så jädrans varmt och gott också!
Blakes tunga fladdrar och vispar och när vi kommer hem efter en promenad så lägger sig Blake pladask för att vila.

Vi har även firat Finlands flaggas dag.

Och vi har firat att Kylies Spinning Around släpptes för exakt 20 år sedan – och räddade hennes karriär.

Vidare har jag tokstädat under den senaste veckan och jag vet inte vad som har flugit i mig. Jag fixar och trixar och gör mig av med onödiga saker och jag hänger upp hyllor och alles.

Väntar ivrigt på att få veta om och när jag kan börja jobba igen.
Tills dess får sommarlovet fortsätta.

Jourhavande vän

En vän går igenom en jobbig sak just nu; en tung och oundviklig men övergående fas. Så mina dagar använder jag till största del till att vara en jourhavande vän; lyssnar, hälsar på, hjälper till med ditt och datt.
Så satt vi vid hennes matsalsbord tillsammans med en gemensam vän. Och vi behövde varken göra eller säga så mycket. Bara ”vara där”. Då kom jag att tänka på hur tacksam jag var över att vänner ”fanns där” för mig när jag gick igenom nåt liknande för några år sedan.
I vänskapsrelationer ger och tar (får) man. Man får inte nödvändigtvis av samma person som man gav åt, utan kanske av nån helt annan. Ty det är så det fungerar, att våra mänskliga relationer går i enorma cirklar. (Give and you shall receive o.s.v.)

Det är inte skämmigt att bryta ihop lite då och då (oundvikligt i vårt sjuka samhälle), eller att gå igenom jobbigheter. Det är det som gör oss till människor. (Att de flesta är vidriga as är ett annat inlägg.)

Utan varandra är vi ingenting.
Ingenting!
Så låt oss finnas där för varandra.

Ut med det ONÖDIGA

Attans. Mitt lilla ”sommarlov” blev inställt.
Jag skulle ha åkt med en vän till skärgården men det visade det sig att på den lilla ön fanns det en hel flock människor i den berömda riskzonen, så vi fick helt enkelt stanna i stan istället.

Så nu sitter jag här – lite rastlös – och undrar vad jag ska hitta på istället.

Jag småstädar kroppen och själen och hemmet. Putsar och lagar både mig själv och min omgivning.
Just nu går jag igenom alla mina prylar för att se vad jag verkligen behöver och vad som bara tar en massa plats – jag bor inte särskilt stort. (Men ändå tillräckligt stort.)
Ett mycket konkret exempel: jag har ett pennställ framför mig, med säkert 50 pennor. När köpte jag en penna senast? För femton år sedan? Alltså lär ju inte samtliga pennor fungera, så varför gör jag mig inte av med dem.
Samma sak med kläder. Vilka eleganta plagg passar mig inte längre och om de passar – vill jag verkligen någonsin bära dem igen?
Och böckerna… Kommer jag någonsin att läsa om allihop?

Ut med det ONÖDIGA, helt enkelt.

Glad nationaldag!

På nationaldagen funderar jag på vad Sverige betyder för mig.
Mycket.
Om vi för ett ögonblick glömmer det här med att mitt födelseland har förvandlats till ett dårhus så har jag mestadels varma känslor för landet som jag föddes och växte upp i.

Men vad betyder svenskhet?
Det är en knivigare fråga.

Under hela min barndom ville jag så förtvivlat få vara svensk och en i gänget. Men det fick jag inte.
(Detta är inget inlägg om att vara ett offer – jag bara tänker högt!)

Jag ville så gärna heta Svensson eller Carlsson och jag hatade att damen på biblioteket (där vi lånade böcker genom att uppge efternamn och årskurs) inte kunde uttala mitt namn. Eller hitta mitt lånekort.

I vuxen ålder bytte jag bort mitt fantastiska finska efternamn Mäntylä och trots att jag tänker annorlunda idag så ångrar jag inte det. Mitt efternamn gav mig ångest och påminde mig ständigt om mitt utanförskap. (Och nu menar jag inte ”utanförskap” på ett numera så vanligt vänsterextremt lallande vis. Men ni hajar kanske.)

Jag tänker på det här med att numera anses varenda människa som sätter sin fot på svensk mark huxflux vara svensk.
Som en kis som såg ut som svenska kisar i allmänhet, och som talade perfekt svenska, så blev jag hela tiden påmind om att jag inte riktigt var som alla andra.
I skolan var vi med finsk bakgrund mobbade av inte minst lärarna. (Inger Svensson, den vidriga gamla haggan, kan vända sig i sin jävla grav!)
Vi var konstiga och vi var andra klassens ungar.

Nu när jag bor i Finland så påminns jag ständigt om det – att jag är ”en i gänget”. Nu har jag ju ironiskt nog ett inte så finskt efternamn tack vare mitt tidigare äktenskap, men ändå. Nog trampade mina förfäder upp marken även i Sverige, och ni har så jädrans mycket att tacka dem för, men här har de trampat ännu längre och ännu noggrannare. 

Det är fantastiskt att känna sig hemma på ett sånt där sätt som känns i maggropen. Och jag känner så i Finland och jag känner så i Israel. Men jag känner faktiskt inte så i Sverige. Visst är det konstigt! 40 år senare, liksom.

Tack och puss och glad nationaldag!

Lantlig luft och Lady Gaga

Hemma igen efter ett par dagar på landet. Ibland måste man finnas till för folk och bara var ”där”.
Det är alltid trevligt att komma hem till Helsingfors. Man lär sig att uppskatta det man har och det liv man lever. Landsorten gör en gott, men bara i cirka 24 timmar. Därefter vill jag gärna tillbaka till stan.

Det är fredag och äntligen släpptes Lady Gagas nya LP Chromatica. Denna samling fina bitar kommer jag att lyssna på hela helgen. Som jag har väntat!
Eftersom jag är farbror numera så anser jag ödmjukt att jag redan har upptäckt alla bra artister. Jag tar helt enkelt inte till mig några nykomlingar. Det finns ingen plats för dem, så att säga. Kom att tänka på det när jag kom på att Gaga är den senaste/sista musikern som jag på riktigt har omfamnat och helhjärtat börjat följa.
På Chromatica har jag efter ett par lyssningar mest fastnat för Fun Tonight och 911. Den förstnämnda är just en sån där sentimental/sorgsen upptempolåt som jag gillar. Och alla har vi väl nån gång stått framför spegeln på nån krogtoalett och sagt till oss själva att ”det här är f*n inte kul alls”.

Trevlig helg, Shabbat Shalom samt glad Shavuot om du är jude.
Shavuot, veckofesten, firas inom judendomen sju veckor efter pesach och varar under två dagar. Shavuot betyder just veckor. Ursprungligen var shavuot en skördefest men har under årens lopp fått en djupare mening som en helg som firas till minnet av den dagen då Israels folk fick de tio budorden av Gud vid berget Sinai. Shavuot är grunden till kristendomens pingst.