Kategori: Media

Självhjälp

Som ni vet så jobbar jag hårt på att bli en positiv, lycklig och lyckad man. Min nya hälsosammare livsstil gäller såväl utsida som insida och efter många deprimerande böcker (tänk: två förintelseböcker på raken) glider jag nu elegant över till tantiga självhjälpsböcker. Nu ska jag läsa Vad optimisten vet och du kan lära dig och eftersom författaren har ett vackert namn så litar jag på honom (Nicolas Jacquemot).

Uppdatering: Motsatsen till livsglädje är livsleda, pessimism och svårmod, vilket inte är särskilt angenämt. *Noterar*

Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943)

Jag hade tänkt läsa denna bok på den kommande tågresan, men jag kunde inte hålla mig. Köpte den igår och nu är den läst och jag känner mig tom.
Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943) av Chil Rajchman, översatt till svenska av Salomon Schulman, innehåller Rajchmans anteckningar från färden till Treblinka, från vistelsen i detta helvete och från flykten därifrån.
Jag brukar ha svårt att koncentrera mig när jag läser men i detta fall kändes det nästan som om jag själv befann mig på plats. Mycket… verkligt. Men samtidigt så fruktansvärt overkligt.
Rajchmans anteckningar är ofta korta men ändå detaljerade och jag känner redan nu att jag måste läsa om vissa partier för att kunna ta in vad jag faktiskt läste.
Hur kunde detta ske? Hur!? Har inte så mycket mer att tillägga. Läs boken. Den är endast 137 sidor kort – men ändå så enorm.
Framför mig sätter sig en äldre kvinna. Jag klipper hennes hår och hon ber mig att jag ska uppfylla hennes sista önskan inför döden: jag ska klippa hennes hår långsamt, för efter henne, bredvid min vän, står hennes unga dotter och hon vill gå tillsammans med henne in i döden. Jag bemödar mig om att ge kvinnan tid samtidigt som jag ber min vän påskynda klippningen av flickans hår. Så att båda tillsammans ska kunna gå in i kammaren.
Jag vill uppfylla den äldre damens sista begäran, men tyvärr skriker mördaren åt mig och utdelar en pisksnärt över mitt huvud. Jag måste böja mig och kan inte uppehålla kvinnan längre. Hon måste löpa utan sin dotter…

”Vår hämnd är att överleva”

Igår var det dags för veckans hett efterlängtade filmkväll. Ja, jag beställde ett gäng filmer för ett tag sedan, på finskt resp. israeliskt/judiskt tema och igår tog jag mig an den senare genren.
Först ut: Motstånd (Defiance) (2008) av Edward Zwick. Otroligt spännande verklighetsbaserad berättelse om fyra bröder som efter att deras föräldrar dödats av nazisterna flyr in i de vitryska skogarna. Till en början vill de hämnas men snart ser de som huvuduppgift att rädda så många människor som möjligt. De vill inte bli monster; måste man förlora mänsklighet för att rädda mänsklighet? Nej, ”vår hämnd är att överleva”.
Gripande, spännande och bra. Så pass att jag råkade slå huvudet i väggen ett par gånger och drog täcket upp över ögonen med jämna mellanrum. Motstånd är en sån där film som får en att känna ”kan den inte vara slut snart!” eftersom man inte vill se mer elände och verkligen hoppas på ett lyckligt slut.
Film nummer två: Citronlunden (Etz Limon) (2008) (även denna verklighetsbaserad) av Eran Riklis handlar om Salma, spelad av den arabisk-israeliska Hiam Abbass. Hon lever ett stilla liv, med sina citronträd som enda inkomstkälla, i sitt hus på Västbanken alldeles intill den gröna linjen. I huset på andra sidan gränsen flyttar en dag den israeliske försvarsministern med fru in och snart har citronlunden förvandlats till säkerhetsrisk och den måste bort. Salma ger sig inte och hon tar hjälp av en advokat, spelad av Ali Suliman – hunken vi såg i Paradise now som jag kort nämnde här. De fattar tycke för varandra och det skvallras på byn.
Försvarsministerns fru, spelad av den ljuva Rona Lipaz-Michael, börjar se det absurda i citrondramat. Hon sitter instängd i sitt fort och maken är sällan hemma och äktenskapet känns inte särskilt välmående.
Mycket bra film med strålande skådespeleri! Rekommenderas.
Trailer

Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,