Så fort man slår på den så kallade tv-apparaten så står det nån snorig, fnittrig, andfådd människa som med nån vidrig dialekt flåsar fram ”hur det känns”.
Det räcker nu.
Nästa person som gnäller över att ”det är så mycket Melodifestivalen i media” får en fet jävla smäll. Det är inte MF dag ut och dag in. Det är inte MF i varenda jävla nyhetssändning året om. Så shut the fuck up och avlägsna dessa snorvalpar ur min tv-ruta och låt mig se NYHETER och DEBATT.
Tack.
Kategori: Media
Självhjälp
Som ni vet så jobbar jag hårt på att bli en positiv, lycklig och lyckad man. Min nya hälsosammare livsstil gäller såväl utsida som insida och efter många deprimerande böcker (tänk: två förintelseböcker på raken) glider jag nu elegant över till tantiga självhjälpsböcker. Nu ska jag läsa Vad optimisten vet och du kan lära dig och eftersom författaren har ett vackert namn så litar jag på honom (Nicolas Jacquemot).
Uppdatering: Motsatsen till livsglädje är livsleda, pessimism och svårmod, vilket inte är särskilt angenämt. *Noterar*
Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943)
Jag hade tänkt läsa denna bok på den kommande tågresan, men jag kunde inte hålla mig. Köpte den igår och nu är den läst och jag känner mig tom.
Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943) av Chil Rajchman, översatt till svenska av Salomon Schulman, innehåller Rajchmans anteckningar från färden till Treblinka, från vistelsen i detta helvete och från flykten därifrån.
Jag brukar ha svårt att koncentrera mig när jag läser men i detta fall kändes det nästan som om jag själv befann mig på plats. Mycket… verkligt. Men samtidigt så fruktansvärt overkligt.
Rajchmans anteckningar är ofta korta men ändå detaljerade och jag känner redan nu att jag måste läsa om vissa partier för att kunna ta in vad jag faktiskt läste.
Hur kunde detta ske? Hur!? Har inte så mycket mer att tillägga. Läs boken. Den är endast 137 sidor kort – men ändå så enorm.
Framför mig sätter sig en äldre kvinna. Jag klipper hennes hår och hon ber mig att jag ska uppfylla hennes sista önskan inför döden: jag ska klippa hennes hår långsamt, för efter henne, bredvid min vän, står hennes unga dotter och hon vill gå tillsammans med henne in i döden. Jag bemödar mig om att ge kvinnan tid samtidigt som jag ber min vän påskynda klippningen av flickans hår. Så att båda tillsammans ska kunna gå in i kammaren.
Jag vill uppfylla den äldre damens sista begäran, men tyvärr skriker mördaren åt mig och utdelar en pisksnärt över mitt huvud. Jag måste böja mig och kan inte uppehålla kvinnan längre. Hon måste löpa utan sin dotter…
