Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943)

Jag hade tänkt läsa denna bok på den kommande tågresan, men jag kunde inte hålla mig. Köpte den igår och nu är den läst och jag känner mig tom.
Jag är den sista juden – Treblinka (1942-1943) av Chil Rajchman, översatt till svenska av Salomon Schulman, innehåller Rajchmans anteckningar från färden till Treblinka, från vistelsen i detta helvete och från flykten därifrån.
Jag brukar ha svårt att koncentrera mig när jag läser men i detta fall kändes det nästan som om jag själv befann mig på plats. Mycket… verkligt. Men samtidigt så fruktansvärt overkligt.
Rajchmans anteckningar är ofta korta men ändå detaljerade och jag känner redan nu att jag måste läsa om vissa partier för att kunna ta in vad jag faktiskt läste.
Hur kunde detta ske? Hur!? Har inte så mycket mer att tillägga. Läs boken. Den är endast 137 sidor kort – men ändå så enorm.
Framför mig sätter sig en äldre kvinna. Jag klipper hennes hår och hon ber mig att jag ska uppfylla hennes sista önskan inför döden: jag ska klippa hennes hår långsamt, för efter henne, bredvid min vän, står hennes unga dotter och hon vill gå tillsammans med henne in i döden. Jag bemödar mig om att ge kvinnan tid samtidigt som jag ber min vän påskynda klippningen av flickans hår. Så att båda tillsammans ska kunna gå in i kammaren.
Jag vill uppfylla den äldre damens sista begäran, men tyvärr skriker mördaren åt mig och utdelar en pisksnärt över mitt huvud. Jag måste böja mig och kan inte uppehålla kvinnan längre. Hon måste löpa utan sin dotter…