Kim da Costa – Sida 74

Den gröna kostymen

”No, onko sinulla se vihreä puku päällä?” (Nå, har du på dig den gröna kostymen?) Så brukade min pappa alltid fråga när vi talades vid inför Eurovision Song Contest.
Som väldigt ung tonåring tog jag nämligen på mig denna kostym varje gång det var dags för Eurovisionsschlagerfestivalen (som den så festligt kallades då). Denna grön/svart-rutiga åttiotalskostym som var så ful att den blev snygg. Och den kändes lite glansig och tung på ett så lyxigt vis. Axelvaddarna gav mig de axlar som jag än idag väntar på att ska växa ut. Flugan som pricken över i:et.

Du ska veta, käre far där i din himmel, att i kväll tar jag mentalt på mig kostymen, som vanligt.
Årets stora högtid är nämligen kommen.

Det handlar om judehat

Jag har nu vridit och vänt på detta under de senaste tretton åren, eller så.
Jag har verkligen analyserat. Min slutsats är att det helt sinnessjuka hat som riktas mot den pyttelilla judiska staten Israel helt enkelt handlar om ett hat mot judar. Jag hittar ingen annan förklaring.

Världen må stå i lågor men folk är besatta av att trasha just lilla, lilla Israel. Alla andra konflikter är ointressanta. Det är helt sinnessjukt. Och just nu, medan jag skriver dessa rader, så plingar min telefon non-stop då raketerna faller över Israel. (Raketer sponsrade av oss via bistånd – fattar ni hur SJUKT detta är?)

Och så sitter det en massa lallande europeiska politiker och jollrar om ”det onda Israel”. De skriver hjärndöda inlägg på sociala medier. Jag finner inga ord. (Eller jo, det är ju det jag gör. Som vanligt.)
Vilka nötter. Vilka ryggradslösa as.
Jag är verkligen inte den som skriker ”antisemitism” i tid och otid, men efter runt 13 år i ”branschen” så har jag kommit fram till att det är just det som det handlar om.
Hur frihetsälskande, normalbegåvade människor inte kan stå upp för Israel är en gåta (som jag nyss alltså löste).

Hellre gullar folk med islamister som vill döda både dig och mig och era barn och min hund, än står rakryggade sida vid sida med Israel och stöder landet i dess kamp mot dessa vidriga islamister.
Samma islamister som härjar här hos oss i Europa. (Tack för importen.)

Kom igen nu, för fan. Skäms på er. Fy SKÄMS.

Svårt med sorg

Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.

Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.

Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.

Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.

Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.

Ta hand om er.

Den viktiga sängen!

Nåt positivt nu (och en uppmaning till alla ynglingar).
I snart två år har jag lidit av extrem ryggvärk och ”ichiasliknande” smärtor som inte varit att leka med.
Vissa dagar när jag varit på väg hem från jobbet (där jag stått och gått hela dagen) så har jag knappt kunnat kliva av bussen, eftersom jag har haft så ont.

Men. För en vecka sedan köpte jag en ny säng. Jag har alltid gillat att sova i en hård säng men (hör upp, ungtuppar!) vid 40 så förändras kroppen och vi måste vara mer varsamma.
Så jag skaffade en ny, mjuk säng. Och – kan ni tänka er – den strålande smärtan längs benet är som bortblåst!

Jag har fortfarande ont i ryggen, men det har jag alltid haft; har nämligen en konstig och böjd, lite missbildad rygg. Därför verkar det ofta som att jag har dålig hållning fastän jag egentligen inte har det. Jag kan rent fysiskt inte få en bättre hållning (även om fysioterapeuten säger att jag visst kan det – vi får väl se).

Och vad är väl snyggare än en människa med rak, bra hållning och en rak, vit tandrad? Inte mycket. (Alla mina komplex radas upp här.)

”Investera i en bra säng”, sägs det ofta, och nu måste jag nicka instämmande. GÖR DET.
Den förfärliga smärta jag upplevt under nästan två års tid är borta. Lite samma befriande känsla som när man har låtit dra ut fyra trilskande visdomständer. Aah!

Lyssna!

Detta hände på jobbet.

Jag stod och småpratade med min vän och kollega medan vi arbetade. Hon hade en (väldigt) dålig dag och hon sa: ”Mun tekee mieli vaan luovuttaa.” (Jag har lust att bara ge upp.)
Jag svarade: ”Älä koskaan luovuta.” (Ge aldrig upp.)
I samma andetag (jag överdriver inte) så sträckte hon sig efter en bok som låg fel i en hylla.
Och vad hette boken? ÄLÄ KOSKAAN LUOVUTA, så klart!

Det är ju det jag säger: Skaparen skickar konstant små meddelanden till dig. Du måste bara lära dig att lyssna.