Kim da Costa – Sida 7

Bra Vibrationer

Foto: Kim da Costa, klotter på en vägg i Tel Aviv.

Medan jag väntar på att min tvättid ska börja så kan jag väl passa på att knappra lite på tangenterna, då det är det jag gillar att göra allra mest.

Nu kommer jag att låta jättefrom. Jag vet. Men jag menar vad jag är på väg att skriva.

I natt när jag inte kunde sova så såg jag den där töntiga gamla dokumentären (eller nåt) The Secret. Jag hade försökt se den från start till mål tidigare och nu lyckades jag äntligen stå ut med eländet. (Men jag kommer snart att säga någonting positivt också.)

Vad är det för fel på dessa amerikaner? Brasklapp: jag är USA-vän och skulle väldigt gärna besöka Texas.

I programmet figurerade alltså en massa professorer och författare och filosofer och allt vad det var och de var så oerhört materialistiska. Varenda en sa: ”Do you want to make more money?” följt av ”do you want a new car?” följt av ”do you want to be more successful?” och först sedan: ”Do you want a happy, healthy relationship?”

I min värld är detta så bakvänt. Pengar kommer och går. Framgång är flyktigt. Och den där bilen, som jänkarna verkar dyrka så förtvivlat, kunde inte intressera mig mindre. Kanske på grund av att jag inte ens har körkort, men också då jag verkligen hatar bilar (i större städer).

Om jag får önska mig någonting så är det följande: jag vill ha en trevlig, trogen, stilig (bra tänder och välvårdade händer) karl som stannar vid min sida när alla andra går sin väg. Som accepterar att min hund sover på sin egen huvudkudde som ligger bakom min egen. Mycket viktigt! Och att jag får vara frisk (det har ju varit lite si och så med den saken på senare tid med dessa två operationer osv, så om inte tidigare så inser man vad som är viktigt i livet när man inte ens kan ta sig ur sängen pga smärtor). Att min hund är frisk och glad. Att jag har några få goda, sanna vänner omkring mig. Som ringer mig för att fråga hur jag faktiskt mår. Att min familj (återstoden av den) (det lät ganska dramatiskt, men det är ju sant) har det bra och alltid finns ett samtal bort. Att jag gör någonting meningsfullt (vilket jag anser att min Israelaktivism är, och jag ogillar verkligen ordet ”aktivism”, men jag kommer inte på någonting bättre).

Jag vill helt enkelt känna mig trygg. Trygg och älskad. Älskad och trygg. Och hörd. Jag vill få sagt vad jag tycker så länge tid finns. Det allra mest skrämmande är tanken på att någon annan skulle tala i mitt ställe. (Därför är jag så anti-HBT, eller snarare HBTQ-blablabla, eftersom dessa extremister verkligen älskar att ge en skev bild av oss normalbegåvade, NORMALA HBT-personer.) Det är därför min käft glappar så förtvivlat. Det är därför jag älskar att gå loss på tangentbordet. JAG säger vad JAG tycker och tänker.

Men till det positiva då.

Jag tror dock verkligen på kärnan i dokumentären/boken The Secret och den stavas: The Law of Attraction. Eller som man också kan säga: tankens kraft.

Det är ju det jag säger hela tiden. Jag försöker skicka ut Bra Vibrationer (Kikki Danielsson, jag gillar din nya, underhållande podd!) i universum eftersom allting studsar tillbaka.

Därför försöker jag att ignorera arga lesbianer på Pride, som kommer fram och väser otrevligheter då de är obildade och inte vet vad de snackar/väser om. Därför försöker jag ignorera arga araber som spottar på mig på gatan, och skriker ”Israil Sharmuta” (Israelhora) efter mig bara för att jag bär en Israelkeps.

Jag sänder nämligen ut mina Bra Vibrationer och vad händer då? Jo, jag träffar en judebög som känner andra som känner andra och vips sitter vi på samma filt på Pride och vår judiska regnbågsflagga vajar så det står härliga till.
Var det en slump? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag, när jag skulle konvertera i Stockholm så fick rabbinen sparken (eller hur det nu var) och jag satt på en strand i Tel Aviv med en ny bekantskap från Danmark som tipsade om en församling i Köpenhamn där jag sedan kom att studera och slutligen konvertera? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag år 2008 blev uppvaktad på nätet, av tre olika (av varandra oberoende) israeler som bjöd mig till landet, vilket sedan förändrade hela mitt liv? Jag skulle inte tro det.

Var det en slump att jag som sjuttonåring promenerade på gatan i Vasa, där jag just skulle börja studera, och min nya klasskompis överrumplade mig och bjöd hem mig på te och han var den förste bög jag någonsin pratat med (i efterhand finns det flera andra, som ex. ”Barbados-Magnus” då vi gick i parallellklass, men jag visste ju inte då hur det låg till även om jag kände att vi hade någonting gemensamt) och öppnade en helt ny värld för mig, just när jag var redo för detta? Nej hörni, jag skulle inte tro det. (Klasskompisen förresten, han är numera programledare på tv. Uselt program som jag undviker men som min ”fruga” alltid kollar på. ”Du borde kontakta honom”, säger hon. ”Jag tror inte att ni är riktigt färdiga med varandra.” Kanske har hon rätt. Men i så fall springer vi ju på varandra helt plötsligt, som på den där gatan i Vasa hösten 1992.)

Och jag höll på att glömma. Var det en slump att jag bara råkade befinna mig i Berlin, på (ännu) en gata, där jag träffade min då blivande make? Ja, vi är skilda nu men vi hade många fina år tillsammans. Nej, det var så klart ingen slump.
Allt handlade och handlar om dessa signaler – dessa Bra Vibrationer – som jag sände/sänder ut i universum.

Detta är min fasta övertygelse och min slutgiltiga bedömning!

Oj, det blev långt och tiden gick så nu måste jag plocka fram tvätten och åka ner till tvättstugan. Eller till ”tvätteriet”, som det så festligt står skrivet på dörren.

Vad hände på Helsinki Pride?

Jag hade inte tänkt vara en del av Helsinki Pride i år (eftersom jag är en sån där Gays Against Pride-person), men så läste jag i en av kvällstidningarna att ”Queers for Palestine”-folk var på plats. Samt, så klart den horribla Greta. (Aber natürlich.) Då svidade jag snabbt om och åkte dit. (Se bild.)

Och vad hände då?

Jo. Jag satt på spårvagnen från Mejlans till Centrum och jag promenerade hela vägen från Glaspalatset till Brunnsviken. Jag bar en israelisk flagga på mina axlar. Ingen rörde en min. Sedan kom jag till prideområdet och vad hände då? Några aggressiva lesbianer började skrika fula saker efter mig. (Samma lesbianer som hade mördats flera gånger om i deras älskade ”Palestina”.)

Detta alltså på ett område där man ska vara ”inkluderande” och ”hylla mångfald” o.s.v. Men nej. Inte om du gillar den enda staten i Mellanöstern där det är okej att vara gay.

Förstår ni hur patetiska dessa människor är? Förstår ni att jag inte vill ha nåt med dem att göra? Vill jag paradera under samma flagga? Svar: nej.

(Varför är lesbianer så ofta så aggressiva? En obekväm fråga, men så är det.)

Men sedan träffade jag nya vänner och vi vevade med våra flaggor med davidsstjärnan på. Det är så himla underbart att träffa folk som förstår en. Som är lika kloka som en själv.

De där aggressiva lesbianerna… (Naturligtvis med flottig hy och stripigt hår eftersom det verkar höra till uniformen.) Alltså de som sa nåt otrevligt till mig. Hela grejen stör mig.

Jag kan med handen på mitt arma, kärleksfulla hjärta säga att jag har aldrig någonsin – under mina överraskande många år på denna vimsiga planet – gått fram till en främling och sagt någonting otrevligt. Det har aldrig hänt. Varför skulle jag göra det? Vad skulle jag få ut av det? Om jag ser någon med en, låt oss säga, ”I Love Kyrgyzstan”-t-shirt (ja, jag var tvungen att googla hur man stavar ”Kyrgyztan”, hoppas det blev rätt) och om jag inte råkar göra det (detta är alltså bara ett exempel – jag vet absolut ingenting om detta land), så inte går jag fram till den personen och säger nån hjärndöd slogan, som jag inte tänker upprepa här, som någon har lärt mig att likt en papegoja upprepa. Naturligtvis utan att ens veta vad den betyder eller varför jag är av den åsikten.

Och det, mina damer och herrar, är vad jag menar när jag säger att Pride har blivit skräp. Här ska man ”hylla olikheter” och ”älska alla” och ”alla får komma till tals”, men det är inte så (längre). Du får bara tycka på ett sätt. Skriver du inte under på allt som står i ideologins regelbok så får du inte vara med och leka. Pride har blivit en totalitär ideologi. Precis som nazism, islamism, kommunism och annat sopigt.

Och vet ni vad dessa patetiska människor alltid gör? De springer iväg. De säger nåt i förbifarten. De stannar inte för att, som vuxna människor, diskutera saken. Kanske debattera lite. Tycka olika. Och vad som alltid händer, vilket låter pubertalt men jag kan inte hjälpa det, är att jag hojtar tillbaka en och samma mening. Varje gång. På ett språk som alla förstår. ”F you you f-ing F.” Not my proudest (pun intended) moment, men det bara slinker ur mig. Varje gång.

Hur kan en människa ta sig friheten (och tro att hon – för det är nästan alltid flottiga flator med stripigt hår – är så himla viktig och att hennes ”åsikt” spelar någon roll för mig) att inkräkta på en främmande människas revir och haspla ur sig otrevligheter? (Och återigen: i en park där allt ska handla om ”kärlek” och ”olikheter”.)

Vad jag däremot överraskande ofta gör är att jag går fram till en främling och säger någonting trevligt och uppmuntrande. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så här till nån piffig puma som helt uppenbart varit på väg på nån date: ”Jag måste bara säga en sak, och oroa dig inte, jag är inte lagd åt det hållet så jag flirtar inte med dig. Du ser helt smashing ut ikväll.” (Och har jag snabbt snappat upp att hon har humor så har jag lagt till: ”Jag hoppas han förtjänar dig”.) Och de har alltid blivit glada.

Nu talar er guru igen: jag gjorde henne glad (vilket gjorde mig glad) och sedan gjorde hon honom ”glad” (så alla heterosexuella män borde tacka mig…).

Varför skulle jag gå runt och sprida negativitet? Och därmed attrahera nämnda negativitet. Nej. Jag är smartare än så.

Ah, vad skönt det är att skriva av sig. Det spelar inte ens någon roll om någon läser detta. Det är själva processen som är renande. Tänk om folk skrev av sig mer. All den där vrede du bär inom dig skulle bara rinna av. (Tipsa gärna de flottiga flatorna om detta, om ni ser henne.)

Varför är det så här, FPA?

Nu måste jag ta upp en sak igen. Nån måste ju göra det. Och det är väl min lott här i livet.

När jag blev sjukskriven i samband med min operation så skulle jag ju få ersättning från FPA (Folkpensionsanstalten, motsv. Försäkringskassan) och jag fick nio dagars karens. Nio VARdagars karens. Det är knappt en HEL månad. Vad är det för sopig policy?

Jag kan förstå en dags karens för såna suspekta typer som ”åh, jag känner mig lite loj, så jag stannar i sängen idag”, men: ”Hej. Jag genomled just en allvarlig HJÄRNoperation.” ”Varsågod. Nio dagars karens.”

Vad är det? Varför? Liksom: VARFÖR? Ge mig en anledning. Och varför tar ingen upp såna här konstigheter? Varför måste alltid just JAG göra det?

Sedan måste jag gnälla lite mer. När du då ansöker på FPA:s hemsida så står det (uttryckligen) att det tar ”21-22 VARdagar att få beslutet”. Så, i 21-22 VARdagar + helger lever folk i ekonomisk limbo. Förstår ni hur stressade folk blir av sånt? Är det konstigt att folk mår dåligt? (Och sedan är det milslånga köer till psykvården – hur kan det ens vara acceptabelt? Men det är ett annat ämne.)

Och det här med att operationsköerna enligt lagar och regler ska vara max sex månader långa. Jag väntade i ett år på bägge mina operationer. (Och kunde inte röra mig normalt på tre år och därför har jag blivit så äckligt fet. Men: ”nio dagars karens, varsågod”.) Vem kan jag ställa till svars för detta misslyckande? Ingen, så klart. Varför är det så? Varför är ingen välavlönad politiker ansvarig för NÅGONTING?

Och varför säger ingen någonting? Detta är ju helt FEL.

Åh, jistanes. Jag måste väl ge mig in i politiken igen, för att få lite ordning och reda på det berömda torpet.

(Men – rätt ska vara rätt – de är enormt trevliga och tillmötesgående på FPA. I alla fall när man ringer den svenskspråkiga avdelningen.)

Vi bögar som väntar på att Pride ska vara över…

Jag ser verkligen fram emot att denna förfärliga pridemånad är över och att de där kidnappade, vänsterextrema flaggorna plockas ner. Speciellt den nya varianten, som till och med rent estetiskt är motbjudande.

FLASH: du är inte ”ickebinär”. Du är en kille som gillar ”tjejgrejer” eller en tjej som gillar ”killgrejer”. Det är okej. Detta gör dig inte ”ickebinär”. Så himla unik är du inte.

Vad är det för värld vi skapar där det inte längre är okej att bara vara som man är? Man ska förändra sig och operera sig och hitta på nya pronomen och annat trams. Finns det inget fack för just ditt ”unika” jag så ska vi hitta på ett nytt. *gäsp*

Det är så förfärligt och så patetiskt.

Och detta säger jag som en gravt homosexuell man. Skärp er nu. Och jag vill inte att någon heterofil person kommer med någon pekpinne och ska försöka förklara någonting för mig. Har du inte levt som homofil i hela ditt liv så vet du helt enkelt inte vad du snackar om!

Jag är så trött på detta. Alla blir trötta på att få detta nedkört i halsen. Det kommer en sådan backlash – och den beror på denna fruktansvärda propaganda, som såna som inte är gay, men som vill känna sig ”unika” och därför ränner runt i fantasifulla frisyrer och näsringar, kör ner i halsen på folk. DE REPRESENTERAR INTE OSS NORMALA, FREDLIGA HBT-PERSONER.

Senast idag blev jag kallad ”sur gubbe” (av en heterosexuell pride-ivrare, så klart) efter att ha publicerat ovanstående på Facebook. Min kommentar:

Toleransen för allt som har med HBT (exempelvis samkönat äktenskap) sjunker. Detta beror på dessa gapiga dårar som, som sagt inte ens är HBT, kör ner denna propaganda i halsen på folk 24/7. Det är DE som inte står för ”live and let live”. Tycker du olika så blir de aggressiva.
Det är som att jag meddelar att ”jag kan inte sticka men nu är jag talesperson för Finlands stickförening och jag representerar er alla”.

Du kallar mig ”sur gubbe” (eller vad det var) och det får du gärna göra. Jag är en sur gubbe då jag ser allt som jag kämpat för i hela mitt vuxna liv spolas ner i toaletten – av förvirrade människor som inte har någonting med regnbågsflaggan att göra. De borde gå i terapi och ta reda på varför de EGENTLIGEN mår så jävla dåligt.

Ärliga blå ögon

Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.

Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.

Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar.
Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.

Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten.
Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.

I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.

På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”

Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!

Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.