Ett år senare har jag äntligen tagit mig igenom denna tjocka bok. De senaste åren har jag varit en smula trött på hela Madonna men boken påminde mig om hur mycket hon har betytt för mig. Detta inlägg kommer dock inte att handla om henne, utan om boken. Som jag har vissa problem med.
Jag ska inte bli långrandig.
Madonna: rebellen (originaltitel: Madonna – A Rebel Life), skriven av Mary Gabriel, är fet – närmare 900 sidor. Två tredjedelar uppskattade jag. Framförallt de första kapitlen som handlar om Madonnas barn- och ungdomsår. Där hittade jag en massa ny information och det var helt enkelt intressant.
De första åren i New York i slutet av sjuttiotalet, början på åttiotalet – wow. Vilka tider.
Jag var tvungen att pausa om och om igen för att googla en massa människor (konstnärer, artister o.s.v.) som nämndes i förbifarten och då fastnade jag i dem. När det nämndes gamla Hollywoodstjärnor som jag bara kände vid namn så googlade jag dem och såg flera dokumentärer (om exempelvis Mae West).
Det jag uppskattade allra mest var att författaren till stor del koncentrerade sig på MUSIKEN. Detta är ingen skvallrig bok, utan här skrivs det mycket om hur låtar kom till och det är sånt vi fanatiker gillar att läsa om.
Även turnéerna avhandlas väldigt grundligt och det gillade jag.
Vi som har följt Madonna (slaviskt) sedan mitten av åttiotalet kan en massa Madonnaintervjuer utantill, så vissa passager, vissa citat, kunde jag helt sonika hoppa över eftersom jag visste vad som skulle sägas. ”Ja just det, det var den där härliga intervjun från 1994” o.s.v. Då insåg jag hur otroligt väl jag kan vår Madonna.
Men vad hände sedan? Jo, mot slutet av boken blev Mary Gabriel mer och mer politisk. Visst, Madonna är och har alltid varit en mycket politisk person, men författarens egna politiska åsikter sipprade igenom i allt högre grad och, ursäkta mig, men jag är faktiskt inte intresserad av Mary Gabriels egna politiska åsikter (som naturligtvis inte stämmer överens med mina egna).
Jo, fru Gabriel, jag förstår exempelvis att du avskyr Donald Trump, men jag är faktiskt inte intresserad av det.
Skulle jag rekommendera denna bok? Jag vet inte. Många som har läst den har uttryckt att de föredrar Lucy O’Briens bok Madonna – Like an Icon (som förövrigt citeras friskt i Mary Gabriels bok). Jag har själv inte läst den, men jag kanske gör det någon dag. Just nu har jag dock fått en överdos av Madonna, men jag tackar Mary Gabriel för att hon påminde mig om vilket enormt Madonnafan jag är.
