personligt, pop och politik
Två sjuksköterskor i Australien hotar att mörda israeliska patienter och den manlige av dem (som töntigt nog utger sig för att vara läkare) säger att han redan har mördat israeliska patienter.
Som vanligt förstår vi normalbegåvade att ”israel” betyder ”jude”.
Varför läser jag inte om detta i varenda tidning i vår del av världen?
Under lördagens UMK (Tävlingen för ny musik) valdes Finlands bidrag till Eurovision Song Contest.
Endast sex låtar tävlade (som sagt) och Erika Vikman vann med ”Ich komme”.
Vikman var fantastisk på scen! Så självsäker, så stark. Det var underbart att se.
Hela programmet var väldigt påkostat och bättre än någonsin. Du kan se hela härligheten (med svenskspråkiga kommentatorer) på Yle Arenan.
Resultatet i sin helhet:
Nu är det dramatiska tider i UMK-världen (alltså Finlands uttagning till Eurovision Song Contest). Mitt tidigare inlägg stämmer alltså inte längre.
Den favorittippade (av mig, bland andra) orkestern One Morning Left har blivit utkastade då det framkommit (sägs det) att bandets vokalist raggat på någon minderårig på nätet.
Någon eller några hundar ligger begravna eftersom bandet bums upplöstes – de övriga bandmedlemmarna packade ihop och stämplade ut. Sägs det.
Ständigt detta porrchattande och så tycker folk att en homosexuell man som drömmer om att leva i en kärleksfull, monogam relation är udda och pervers. Ur led är tiden.
I och med detta har vi bara sex låtar i UMK och min lista ser för närvarande ut som följer:
Vad som helst kan hända men nog måste väl ändå Vikman ligga bra till?
Den åttonde februari vet vi.
Här kommer ett gnälligt inlägg då jag vaknade på dåligt humör. Helt utan egentlig anledning – ibland drabbas man av mans-mens.
Det är helt outhärdligt att ta del av nyheter, nyhetssändningar, nyhetspoddar numera.
De jämför – på riktigt – oskyldiga israeler som sitter kidnappade (eller är mördade utan att vi vet om det) med massmördande palestinska terrorister som sitter i israeliskt fängelse.
Jag lyssnade på en podd när jag var ute och morgonmotionerade och det var nåt så vidrigt. Det är alltså en massa ”reportrar”, som inte vet någonting, som slänger ur sig en massa nonsens.
Och vad är det med dessa kvinnliga ”journalister” och ”reportrar”. Vi snackar alltså om vuxna damer som talar med bebisröst. Man märker bums att de inte vet vad de talar om och de låter som tonårstöser. Fnitterflickor.
Nu kanske jag blir anklagad för att ”hata” kvinnor men det gör jag så klart inte. Jag älskar rediga, mogna, bestämda damer – men vad är det med dessa fnitterflickor?
Det är så oseriöst, alltsammans.
Mer gnäll.
För ett tag sedan lyssnade jag på ett debattprogram från Svenska Yle. I studion satt förutom programledaren (ej fnitterflicka, utan mogen, kunnig dam) tre gäster. Ämnet var Donald Trump. Gästerna tävlade i att kräkas ur sig sin avsky. Den ena var grövre än den andra och jag undrade för mig själv: Var är DEBATTEN i detta DEBATTprogram?
Jag lyssnade även på ett helt annat program där reportern (så som de alltid gör) blandade ihop ”hat” och ”hån” (faktiskt inte ”hat” och ”hot” för en gångs skull). Låt mig informera församlingen om att HAT och HÅN inte är samma sak.
Jag går inte runt och hånar folk eftersom jag själv inte vill bli hånad – men ”hån” ÄR inte samma sak som ”hat”.
Folk har blivit så slappa och bänga.
Är det nåt i dricksvattnet?
Oj, vad skönt det var att skriva av sig. Nu klickar jag snabbt på ”publicera”, utan att ens läsa igenom vad jag skrivit, så att jag blir av med min irritation.
