Jag är för hård mot mig själv och måste acceptera vissa saker.
Under de senaste tio månaderna har jag opererat såväl rygg som hjärna. Det är ganska allvarliga grejer och jag fungerar inte som förr. Det måste jag acceptera. Smärtorna (med anledning av ryggoperationen) försvann redan dag 1, för vilket jag är SÅ tacksam, men jag har så klart ”efter-operationen-ont” och min kropp kommer aldrig mer att vara ”normal”. Jag kan inte springa, exempelvis. Jag har svårt att ta på mig strumporna. Byxorna är ett projekt i sig.
Låter patetiskt men så är det för mig numera. (Den som uppfann skohornet förtjänar ett pris.)
Och hjärnan. Mitt minne är helt värdelöst. Jag glömmer allt hela tiden och skriver ner saker.. Jag kan inte bara skriva ”imorgon 15:00”, utan jag måste även skriva ner var jag ska vara och vem jag ska träffa. Jag glömmer allt och kan inte memorera någonting. (Men jag slapp att drabbas av hjärnblödning.) Jag får lära mig att leva med det.
Men någonting positivt: jag har inte ont i benen och ryggen så som jag hade före ryggoperationen. Det var helvetiskt. Jag kunde ju ta mig tusan inte röra mig ordentligt på tre år (och därför blev jag så fet, vilket jag hatar, men jag jobbar på det så gott jag kan).
Ta hand om er. Hälsan framför allt. Vips! så blir vi av med den.
Min kloka, väluppfostrade hund väckte mig strax före 04, då han ville gå på herrarnas. Vi kom ut på gården och medan Blake gjorde sitt så insåg jag plötsligt att det snöade. Stora, vackra flingor föll vaggande från himlen och det var ganska romantiskt. (Jag är ju en oerhört romantisk man.) Då kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig någon gång i slutet av 90-talet.
Jag hade varit på nattklubben Propaganda i Stockholm (den bästa klubb jag varit på och det var ju på den tiden jag orkade med sånt) och där hade jag träffat en stilig karl.
Vi stod sedan ute på gatan då han väntade på en taxi och jag skulle åka till min arbetsplats för att sova på soffan då jag skulle jobba om bara några timmar (det var på den tiden jag orkade med ett sånt leverne). Då började vi hångla – grovt, med tungor och allt. Och det snöade. Det var som en film. Snön yrde och våra tungor vispade.
Jag vet fortfarande inte varför vi inte bytte nummer men hans taxi kom och jag tog mig till jobbet.
Där träffade jag sedan under arbetsdagens gång en rolig kollega: en ung, väldigt käck kvinna, med enorma rattar. Trots att hon var väldigt pryd så kunde hon ibland slänga ur sig en riktigt vulgär kommentar. Hon var festlig helt enkelt.
Jag berättade om Hångelmannen och vet ni vad hon gjorde då? Hon slet fram telefonkatalogen (minns ni dem?) och ringde sedan upp alla som hette som Hångelmannen, som bodde i den närliggande stad där han bodde. Gulligt av henne va?
Tyvärr hittade vi honom inte och jag såg honom aldrig mer. Tänk om detta var min enda chans till Evig, Sann Kärlek. Vilken otur. Vilket slöseri.
Men ett fint minne, som jag alltså kom att tänka på (efter alla dessa jättemånga år) när jag stod på gården vid 04 i morse.
Det måste ha varit ett alldeles spektakulärt hångel.
Låt mig underhålla er med ett inlägg som vi kan kalla: BRÄNN HÄXAN MEN SKONA DEN FROMME FJOLLAN!
Det är ju så att min så kallade ”fruga” är en häxa. Själv har jag inte denna egenskap då jag är en helt vanlig och mycket from, troende man, men hon hade bränts på bål en gång i tiden.
Jag har nog tidigare berättat om den där gången då min far just gått bort, mycket plötsligt och chockerande, och ”frugan” sa: ”Jag drömde nåt så märkligt. Det var en man, som kändes som din far, och en yngre man och de sa: ’Ta nu väl hand om Kim’.”
Vi hade just lärt känna varandra och ”frugan” visste ännu ingenting om min bortgångne bror.
”Det var ju farsan och brorsan!” hojtade jag.
Vad hände sedan? Mina ryggproblem blev värre och jag hamnade (äntligen) i operationskö och vem tog hand om mig när det var som värst och jag inte ens kunde ta mig ur sängen? (Retorisk fråga… Hon hade ju trots allt lovat.)
Hon drömmer väldigt ofta sanndrömmar. ”Vet du vad som hände idag?”, kan hon säga, ”minns du vad jag drömde förra veckan? Exakt det hände.”
Jag kom att tänka på allt det här för att igår när jag skulle gå till sängs så kollade jag på klockan och hon var 00:00. Igen. Det händer nämligen HELA tiden. Jag sitter uppe och läser eller kan bara inte sova. Kollar på klockan. 00:00. Alltså inte 23:59 eller 00:01, utan just NOLLNOLL:NOLLNOLL.
En gång berättade jag om detta för ”frugan” och hon svarade: ”Ha! Min klocka är alltid 15:36 och det råkar vara den tid på dygnet då jag föddes. Jag kollar på klockan och hon är inte 15:35 eller 15:37, utan just FEMTON:TRETTIOSEX..Jag måste gå snart förresten, vad är klockan? Jamen, så klart. 15:36.”
Detta händer alltså så ofta att enligt all världens statistik, enligt alla tänkbara utredningar och samlade bedömningar så är det varken NORMALT eller NATURLIGT.
En gång berättade hon att hon gått på en kyrkogård (det finns en jättevacker sådan här i närheten, där presidenter och andra viktiga personer vilar). ”Jag kollade på gravstenarna och tre i rad hade mitt förnamn. Med rätt stavning dessutom. Tre! Hur är det ens möjligt?” (Ingen jättevanlig stavning här i Finland.)
I fredags, 18:e oktober, släpptes Kylies sjuttonde (!) album och efter att ha lyssnat hela den gångna veckan är jag nu redo att publicera min livsviktiga recension.
Inte Kylies snyggaste albumomslag.
Lights Camera Action 3/5 Första singeln (om man inte räknar de fyra samarbetena som slängts på som avslutning på albumet) känns som att den är riktad direkt till TikTok-generationen (alltså inte mig). Den är skön och effektiv och visst gillar jag låten, men den kommer inte att hamna på min Kylie topp 50-lista.
Taboo 5/5 Ja, ”Taboo” påminner lite om Madonnas ”Hung Up”. Samma pumpade sound – samma driv – och det går ju jag igång på. Sköna stråkar dessutom och tre ord på franska.
Someone For Me 5/5 Detta var min första omedelbara favorit. Mycket tack vare texten där hon är lycklig för sin väns skull men ändå undrar om hon inte har nån härlig karl åt Kylie i rockärmen. Synd bara att Kylies vackra röst är så manipulerad.
Good As Gone 5/5 Den här växer hela tiden. Första gångerna jag hörde ”Good As Gone” tyckte jag att den var okej. Nu är detta en av mina favoriter. Fiffig text. Jag lyssnar mycket på texterna när jag lyssnar på musik. Hade passat utmärkt på albumet ”Fever” (2001) men det gäller många av låtarna på ”Tension II”.
Kiss Bang Bang 4/5 Under den gångna veckan har jag ofta vaknat med just ”Kiss Bang Bang” i huvudet och det är ett bra tecken. Väldigt nära en full femma men jag försöker att inte vara alltför positiv.
Diamonds 4/5 Förmodligen till en början sämsta låten enligt mig, men även ”Diamonds” växer. Jag går igång på partierna där Kylie ”rappar”.
Hello 4/5 Creepy text. Kylie är en stalker som beter sig som en psykopat. Härligt driv i denna electrodröm till låt.
Dance To The Music 3/5 På sociala medier läser jag att många fans anser att denna ganska platta låt är albumets sämsta och jag får väl hålla med. Jag tycker ändå att den är ganska skön och harmlös.
Shoulda Left Ya 5/5 Vi kommer inte närmre en ballad än så här och ”Shoulda Left Ya” hade passat bra på mitt favoritalbum ”Golden”. En skön låt att lyssna på i soffan en fredagskväll, medan regnet piskar mot rutorna och vindarna viner aggressivt.
Edge of Saturday Night (med The Blessed Madonna) 3/5 Avslutningsvis de fyra samarbetena som har släppts under året. Den här är okej men ingenting jag lyssnar på aktivt.
My Oh My (med Bebe Rexha & Tove Lo) 1/5 En så otroligt billig låt. Skulle ha kunnat vara en b-sida till valfri Aqua-singel på nittiotalet. Rösten är totalt söndermanipulerad. Usch.
Midnight Ride (med Orville Peck och Diplo) 3/5 Poppig country. Jag vet inte varför men jag tänker på någon låt från Eurovision Song Contest. Orville Peck har en fantastisk, djup, supermanlig röst som jag går igång på. Hör dock inte hemma på detta album.
Dance Alone (med Sia) 2/5 Jag skulle kunna gilla ”Dance Alone” men jag gör bara inte det. Jag förstår inte poängen med dessa fyra samarbeten och de borde inte ha inkluderats på ”Tension II”.
”Tension II” är uppföljaren till supersuccén ”Tension” (som jag skrev om här) och det hela är mycket logiskt eftersom Kylie ska ge sig ut på en jätteturné om några månader. En turné som kallas just Tension Tour. Tvåan är lite mer elektronisk än ettan och jag gillar bägge två. I någon intervju sa Den Berömda Sångerskan att ”Tension II är lite en tillbakagång till Fever” och som jag skrev ovan så håller jag med om det.
Låtarna är extremt korta. Den kortaste (”Shoulda Left Ya”) ynka 2 minuter och 20 sekunder. Är detta också en TikTok-effekt tro? Det finns dock – tack och lov – en utgåva med ”extended versions” och det är den jag lyssnar mest på just nu. Den såldes exklusivt på Kylies hemsida under en begränsad tidsperiod men den dyker nog upp på de olika streamingplattformarna inom kort.
Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.
Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.
Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.
Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.
Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)
Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”
Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.
Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”
”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.
Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.
Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.
Är nu helt förtjust i denne främling.
Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.
Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.
