Finalen! Äntligen!

Det är väl min skyldighet att skriva några rader om gårdagens avslagna final, som JAG höll på att missa då jag LÅG OCH SOV. Det är väl Den Berömda Vårtröttheten som slagit till med full kraft.

Detta var ju inget höjdarår, med slätstrukna melodier, trötta artister och jobbiga programledare med trista skämt. Som ni nog vet så älskar jag denna tävling, så jag är inte en sån som slentrianmässigt bara klagar, så när JAG gnäller så betyder det faktiskt någonting.

Min favorit var Cimberly. En så fin ung dam med silkeslen röst. Resultatet överraskade väl ingen. Grattis Felicia. Jag gillade låten mycket när jag först hörde den för några veckor sedan, men jag tröttnade snabbt.

Härligt att det gick så pass bra för Brandsta City Släckers. Gubbar i min ålder tycker att deras dänga ”Rakt in i elden” är festlig och det var den jag hade i huvudet när jag vaknade denna morgon.

Bra att det gick dåligt för Robin Bengtsson – Sveriges, kanske Nordens, tråkigaste ”popstjärna”. Hur kan man vara så intetsägande och ändå kalla sig ”popstjärna”? Nu kanske vi slipper honom ett tag.

Medina är ju alltid festliga men eftersom de ständigt politiserar denna tävling, som jag vill ska vara opolitisk, så blir det bojkott från mig. Nu viftade de med den vidriga palleflaggan på efterfesten. Så töntigt. Så 2023.

Sanna Nielsen var lite övertänd, var hon inte? Och den där Saga Ludvigssons storhet har jag aldrig förstått mig på och ännu en gång kom hon sist.

A*Teens var fina på scen men låten kändes jättelång. Den pågick och pågick. Tjatig helt enkelt.

Meira Omar var bra men det var töntigt att hon i klippet före låten sa nåt i stil med att ”äntligen får unga tjejer se en tjej på tv, som också har lite annan bakgrund”. Som om ”etnofierade” inte kvoteras in överallt och hela tiden. Väldigt 1997.

Nu lämnar vi denna tävling bakom oss och jag återkommer i maj då det är dags för Eurovisionsschlagerfestivalen, som den kallades när farbror var ung och melodierna stod i centrum och allt inte var så flamsigt och tramsigt.

MF: deltävling 5

I lördags var det äntligen dags för sista deltävlingen i årets avslagna Melodifestival. Jag tittade först i söndags eftersom jag naturligtvis såg Finlands fantastiska final just i lördags kväll.

Alexa ”Tongue Tied”
Jag förstår mig inte på sån här tv-spelsmusik, som tydligen kallas K-pop. Så kyligt och känslolöst.

JULIETT ”Långt från alla andra”
Klistrig refräng av dessa pigga gossar, men inte min typ av musik. Fin dans!

Bladë ”Who You Are”
Helt intetsägande låt framförd av en kvinna med bra sångröst. Extremt fula kläder.

Lilla Al-Fadji ”Delulu”
Jag förstår inte att folk röstade denna direkt till final. Fy tusan så hemskt. Inte ens ”roligt”, om det var meningen att det skulle vara det.

Vilhelm Buchaus ”Hearts Don’t Lie”
Kompetent och jag förstår att många går igång på denna, men jag gör det inte. Just sån där rockpop som inte ger mig särskilt mycket. Jag får inget grepp om vokalisten.

Sanna Nielsen ”Waste Your Love”
Jag har alltid gillat Sannas låtar men denna var en liten besvikelse. Hon var fantastisk på scen, som vanligt, men outfitten var inte smickrande. En glittrig jätteblöja som det hängde spagetti ur. Härligt ändå att Sanna tog sig till final.

Därefter blev det kvalfinal, eller vad det kallas i år. Allting med röstandet är i år så oerhört märkligt och komplicerat. Så onödigt!
Kul ändå att Meira Omar gick till final. Lika tråkigt att Robin Bengtsson (Sveriges mest intetsägande poppare?) gjorde detsamma. Jag hoppades på Eva Jumatate.

Nu har vi bara finalen kvar och jag känner på samma sätt som många andra superfans av Melodifestivalen: den är lite för lång numera. Den bara pågår och pågår och till och med vi superfans tröttnar!

Wow, UMK 2026!

Mitt i allt det dramatiska som pågår i världen så kommer här min rapport om vår uttagning till ESC, som ägde rum igår. Även ett humoristiskt, privat inslag längst ner i detta inlägg.

Favorittrycket höll och det blir Linda Lampenius & Pete Parkkonen som representerar Finland och i år kan vi äntligen vinna igen. Så bra är låten. Jag tycker dock att de kan ändra lite i själva numret. De borde titta lite mer rakt in i kameran. ”Make love to the camera”, så att säga, även om framträdandet förklarar vad texten handlar om. ”Du är varm men så kall och du ser mig inte i ögonen” o.s.v.

Finalen var härlig, med sju låtar av vilka (enligt min smak) tre var mycket bra (inte minst ”Lululai”), men bäst var vinnaren ”Liekinheitin” (eldkastare) som vann med enorm marginal.

När jurygrupperna (som även de satte vinnaren som just vinnare) så kom folkets dom och mot slutet behövde Linda & Pete minst 133 poäng för att vinna och de fick hela 492!

Då var Blake och jag på väg hem från C, där vi tillbringat kvällen, för att hinna med sista metron, så jag fick lyssna på slutet av programmet i mina lurar och när poängen kom så jublade jag i regnet där vi gick i mörkret längs Esbos gator. ”492!” skrek jag rakt ut.

Jo, när vi var på väg till C så tog det ju ett tag eftersom det är en LÅNG metroresa från mig till Esbo och dessutom gick vi lite vilse (som vanligt) och när vi väl hittade fram behövde jag verkligen besöka herrarnas och jag såg ingenting då mina glasögon var blöta och immiga. Såg därför inte att det var C:s dotter som öppnade dörren, så jag bräkte på om att jag var tvungen att snabbt, snabbt få slå en stråle.

När dottern frågade vad min hund heter så förstod jag att det var just dottern som jag jollrat för om min minimala blåsa och då blev jag lite röd om kinderna.

Men hurra! Rätt låt vann verkligen.

MF: Inför deltävling 4

Nu har jag lyssnat på morgondagens sex låtar ett par gånger och så här säger jag:

Cimberly ”Eternity”
Kompetent pop och Cimman är halvfinska. Bara en sån sak. Hon har en fantastiskt fin, varm röst. Harmlös radiopop. Jag kommer nog att lyssna en del på denna i sommar.

Timo Räisänen ”Ingenting är efter oss”
Till min enorma förvåning gillar jag den här. Men. Och jag har ett stort men. Jag gillar inte rösten. Jag gillar inte när män sjunger ”högt”. Jag är gammaldags och tycker att män är män och kvinnor är kvinnor. Han låter fjollig. Men låten är riktigt härlig. Jag kanske kan köra denna på karaoke nån gång, och visa hur riktiga män sjunger.

Meira Omar ”Dooset Daram”
Ja, jag går igång på såna här tongångar. ”Etnopop” eller vad man ska säga. Ingen stor vokalist men jag dansar lite för mig själv. D.v.s. vaggar lite försiktigt från vänster till höger. Är inte känd för att vara någon stor dansare. Är för lat. Låten växer. Och en tonartshöjning får vi också. Bra!

Felix Manu ”Hatar att jag älskar dig”
Väldigt Kimmigt. Jag gillar sånt här överromantiskt, övertydligt trams. Är känd för min dåliga musiksmak, och denna bit går jag igång på. Fin melodi. Men! Trots att jag gillar låten så hamnar den inte på min spellista. Jag tröttnar liksom.

Erika Jonsson ”Från landet”
Det låter som att en stockholmare har skrivit en text om hur det är att vara från landet. Glöm aldrig att jag levde mina första 15 år i skogen i Västergötland, så jag vet vad jag snackar om. Inte bra. Ganska töntigt faktiskt. På ett dåligt sätt.

Smash Into Pieces ”Hollow”
Var de inte rockare? Det här är ju standardpop med en extra gitarr. Inte alls dåligt men ändå inte riktigt min kopp. Sköna trummor där i slutet.

Nästa vecka har vi vår final här i Finland och det är den jag ser fram emot. Melodifestivalen i år känns en smula avslagen, men jag tittar som vanligt.

rÄisÄnen

Hör upp, elever!

Kommande lördag deltar musikern Timo Räisänen (som jag inte vet någonting om, förmodligen ingenting för mig) i Melodifestivalen och nu när jag lyssnar på olika (svenska) poddar så kan ingen uttala hans efternamn. Hur svårt kan det vara? Varför säger ni pursvenskar ”rEisEnen”? Varför kan ni inte uttala bokstaven Ä?

Dessutom envisas ni med att lägga till ett S. ”reissenen”. Hur många S ser ni i namnet? Jo, ett! Så lägg av med det också.
Samma sak med mitt ursprungliga finska efternamn Mäntylä. Alla sa alltid ”mEnttylE”.
HUR SVÅRT KAN DET VARA?

Bokstaven Ä är väl ändå ingen ny bekantskap?

Kom igen nu. Säg efter mig: Räisänen.
r Ä i s Ä n e n

(Nästa gång ska vi prata om €. Ni kan ju aldrig i framtiden ha en valuta vars namn ni inte (heller) kan uttala. Av nån jättekonstig anledning.)

Ni klagar på utlänningar som efter en massa år i Sverige inte lärt sig svenska men själva kan ni inte ens uttala bokstaven Ä.

Bara skärp er, är ni gulliga.