Författare: Kim da Costa

Vi går mot mörkare (och mycket romantiska) tider

God morgon. 
Jaha, så nu går vi mot mörkare tider. Snart är det höst.
Det blåser aggressiva vindar och regnet piskar mot rutorna. Du ligger under en filt i soffan och slötittar på en härligt förutsägbar romantisk komedi. En hunk/puma ligger bakom dig och trycker sin varma kropp mot din frusna rultighet. H*n tvångsmatar dig med lösgodis. 
Eventuella husdjur ligger huller om buller på dina fötter. 
Allt är så lugnt och fridfullt och det är lördag kväll och ingen stress och press.

Tidigare under dagen var ni ute på långpromenad. Ni kastade gula och röda löv på varandra och låg i en färgexplosion i en skogsdunge och tog en selfie som fick 78 ’likes’ och 14 glada kommentarer på FB. 
Ni stannade för en kopp kaffe på ett myspysigt kaffe. Du tokade till det genom att ha socker i kaffet. 
”Jag kan väl passa på”, sa du med förförisk stämma, ”jag använder ju aldrig socker hemma”.
”Inte undra på att du har tajtat till din underbara kropp”, svarade din älskade och slickade rappt och diskret den handvispade ekologiska grädden från din inbjudande överläpp.

Ni kom hem och redan i hallen såg h*n på dig med djurisk blick. Kastade sig över dig och överöste dig med ohämmad passion. Släpade dig till soffan och gjorde en riktig man/kvinna av dig. Ah, så ljuvligt och förlösande.

Så, mina vänner, sörj inte att sommaren går mot sitt slut. Snart är den underbara hösten här med sina friska vindar.

Midsommar betyder ingenting för mig

Midsommarafton och jag är ensam hemma (med Blake) i kollektivet. Nio sovrum, två kök, ett vardagsrum, en balkong, en terrass samt en trädgård för bara mig och Blake.
Eller okej, vi går ju inte in i de andras sovrum dårå. Ville bara att det skulle låta flott.

Jo, jag fick veta häromdagen att jag nu står i en ’särskild’ bostadskö så jag väntar med spänning på att telefonen ska ringa. Det kan ta två månader. Eller fyra. Eller några veckor. Spänningen är olidlig och jag vet inte vad som väntar runt husknuten (bokstavligt talat, så att säga).

Jag trivs i kollektivet i Västra Baggböle, Helsingfors, men jag börjar längta efter att bo ensam igen (återigen: med Blake så klart). Vill kunna gå naken från dusch till klädkammare och jag vill kunna vänta med disken till efter att jag tagit en tupplur efter middagen. Och så vill jag inte behöva behöva plocka och städa efter andra. Skönt att bara ta hand om sin egen oreda.

Midsommar betyder ingenting för mig. Jag blir lika ’chockad’ varje år när någon frågar mig om mina midsommarplaner, eller berättar om sina, och jag frågar: ”När är det midsommar?” och h*n svarar: ”I övermorgon” eller nåt liknande.
Midsommar har aldrig varit min grej.

Älskar med mina plattor

All min älskade musik stod nedpackad i min före detta grannes källare i flera månader (i brist på bilburna vänner). Nämnde i gruppterapin hur mycket jag saknar min samling LP- och CD-skivor samt kassetter och en ny ung kvinna ba’: ”Jag har både körkort och bil. När åker vi?”
Så rart!

Nu är mina älsklingar hemma och jag ska älska med dem hela natten. Har all min musik i min bärbara hårddisk men jag vill RÖRA konvoluten! Bläddra. Läsa. Sniffa. 
Kartong efter kartong efter kartong. 
Åh, så härligt!

Sluta vara tolerant mot de intoleranta

Såg ett klipp från Storbritannien, där muslimska föräldrar protesterade utanför en skola. De ville inte att skolungdomarna på sexualundervisningen skulle få veta att det finns nåt som heter homosexualitet (eller homoemotionalitet, som jag föredrar att säga) och att det är kosher (pun intended!) i Västerlandet. 

Där stod dessa kärringar i sina människofientliga hucklen och karlarna i loppiga skägg och pyjamas och skrek: ”Shame! Shame! Shame!”

De kommer hit och dikterar att det är ”shame” att två vuxna människor kan bli förälskade och vilja vara tillsammans. 

Och själva följer de en totalitär ideologi där de klär sina kvinnor (flera stycken för säkerhets skull, pga män med dåligt självförtroende) i hucklen och stänger in dem i hemmet och när inte detta är nog så skär de sönder kvinnornas underliv så att de verkligen inte ska vara ”otrogna” mot den fule skäggige gamle gubbe som de som BARN blev tvingade att gifta sig med. 

Detta är det nya Europa, som alla äckliga öppna hjärtan i kombination med naiva öppna gränser har sett till att skapa.

Grattis. Bra jobbat. 

Kampen för mänskliga rättigheter för BÅDE HBT-folk OCH kvinnor kommer att gå till spillo. Kampen var förgäves. 1000 tack!

Jag är bög OCH kvinnoälskare så denna äckliga utveckling/avveckling oroar mig på ett högst personligt plan.

Det handlar om överlevnad. Ingenting annat.

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!