Sval lunch

Jag tillbringade halva lunchen på… Ica. Där var så svalt och tyst och jag slapp alla jobbiga människor från kontoret. Som en förvirrad tupp kryssade jag mellan hyllorna. Fram och tillbaka. Mellan varven talade jag i mobilen. Men mest låtsades jag titta på varorna som på just denna Icabutik står extra prydligt uppradade. Läste lite på förpackningarna, mest för att fördriva tiden. Enbart för att fördriva tiden. Vid kassan var det köbildning pga kassaapparatsdrama. Det gjorde mig ingenting. I vanliga fall hade jag blivit hyperstressad men nu stod jag bara där. Naturligtvis jobbade där en hunk. “Du får göra vad du vill med mig”, sa jag till honom. Fast inte högt så klart.
Nu är jag tillbaka på jobbet. En fläkt surrar i bakgrunden. Dörren är stängd. Bulgursalladen uppäten. Stora skärmar är äntligen uppsatta framför fönstren mot korridoren. Jag vill ha lugn och ro på arbetsplatsen. Är på tok för gammal för stoj och stim.
Jag fick ett mail som började så här: “Goddag härliga vän…” och det gjorde mig så glad. Är det inte ett underbart sätt att inleda ett brev?

Gräs

Jag är lite gladare nu. Jag blir ju det så fort jag kommer hem och slipper ha icke av mig valda människor omkring mig.
Hundvakten var här. Vi låg ute i gräset en stund. Solen smekte oss sensuellt. Snart blev Sebbe trött och törstig så det blev en kort vistelse i det gröna.

Hata folk

Jag har nämnt dem tidigare. Idioterna som jobbar för ett annat företag som hyrt in sig på vårt kontor. De går förbi mitt rum, på två meters avstånd, utan att säga hej. Även om klockan är åtta på morgonen och det bara är jag + en av dem i lokalerna så går de med näsan i vädret, den illasittande kostymen på och med de kloppetikloppande skorna på, rakt förbi utan att ge mig en blick så jag artigt skulle kunna hälsa.
Människor har ingen uppfostran. Ett himla pack. Gå hem.