Krock med verkligheten

Dagarna går an, när jag jobbar och håller på, men om nätterna drömmer jag om min far. Jag gråter i sömnen.
Men vi ”samtalar” också. En morgon kände jag mig glad när jag vaknade, efter min fars ”besök”.
Jag är ju en sån där som ”tror på allt”, så jag tror att pappa hälsade på mig på riktigt. Kände mig lugn och glad hela efterföljande dag.
Men dipparna kommer ändå.

Saknaden är så monumental – och så overklig. I ett par veckor var jag helt apatisk och gick på autopilot, men nu har jag krockat med den nya verkligheten.
Jag vet inte hur jag ska stå ut.

Varje dag på jobbet ser jag nån bok som jag vill berätta om för min bokslukande far. Men se, det är försent.
Varje dag händer nåt som jag vill berätta om; nåt som jag vet att han skulle uppskatta. Eller skulle ha uppskattat. Men nej.

I morgon ska jag resa hem till min mor, då vår krympande familj ska hålla en minnesstund.
Det känns så absurt.
Overkligt.
Sjukt.
Helt sinnessjukt.

Jag är så tacksam över att jag (av någon anledning) sa så mycket, och tackade för allt, under det senaste året, som visade sig vara det sista.
Han visste att han var älskad och en förebild. Och jag visste/vet att jag var/är älskad tillbaka.

Det är ju det enda som spelar någon roll.

Paus med Céline

Jag var tvungen att ta en paus.
Jag hade planerat att få så väldigt mycket gjort, men i och med min fars väldigt plötsliga död så har jag ju inte fått någonting gjort alls.

Jo, jag återvände ju till jobbet efter några dagars ”ledighet”, men det är också allt. Det mesta har fått vänta.

Och så har jag lyssnat väldigt mycket på Céline Dion. Framförallt på hennes franskspråkiga album. Jag förstår dessvärre inte många ord (eftersom jag var puckad nog att välja att studera tyska istället för franska, när det begav sig) (jistanes, så dumt), men musiken har ju som bekant sitt eget språk.

Ah! Kommer ni ihåg denna fantastiska bit?

Enligt Last-fm är dessa mina tio mest spelade Céline-låtar:

Titelspåret från senaste albumet är ju helt enkelt toppenbra:

Jag ska resa iväg i morgon, för att ta farväl av min älskade far.
Jag skriver om det inom kort. Måste bara få det avklarat först.
Är rädd.

De hemska händelserna avlöser varandra

Som ni kanske anar så har jag mått väldigt dåligt sedan mitt senaste inlägg.
Panikångestattacker, knappt nån sömn alls och jag har så klart inte kunnat äta ordentligt.

Jag har dock återvänt till jobbet efter några dagars hemmaliggande. Så oerhört skönt att jag har bra kollegor. Och vänner.

Jag hade tänkt skriva ett långa och uttömmande inlägg men nu blir det inte så.

Idag nåddes jag nämligen av ännu en förfärlig nyhet. En vän är plötsligt borta. Vi var inte jättenära men fram till för ett par år sedan så hördes vi nästan dagligen och vi sågs när vi råkade befinna oss i samma stad. Tydligen halkade han och slog i huvudet så illa att han avled. Inte jättemånga år äldre än undertecknad.
Helt sjukt.
Vad är det som händer?

Alltså.
Jag.
Förstår.
Inte.

Moral efter far

Jag ältar, jag vet. Men det får jag göra.
Och jag skriver, ty det är vad jag gör. Jag är en skrivande person.

Jag tänker på det här med moral.
Jag har en massa fel och brister (som jag jobbar på) men jag är välsignad med en god moral. Och hur kommer det sig?
Jo, det är någonting som jag har ärvt efter min far.
Min far var en riktig hederskarl.
Han lärde mig allt det här med att man ska göra rätt för sig.

Jag har blivit den där farbrorn som städar i trappuppgången när någon granne har gått bananas och slängt skräp omkring sig. Jag är den där mystiske figuren som städar upp.

Jag är inte personen som sätter upp en lapp med texten: ”Din mamma jobbar inte här”. Jag är snarare den där mamman.

(Se vad snyggt, jag fick in både min mor och min far i denna text. De har alltid varit väldigt lika på denna punkt, så jag har väl ärvt denna fina egenskap dubbelt upp.)

Det är lustigt hur man kommer ihåg vissa händelser så tydligt.

Jag var väl sju eller åtta när jag och pappa var på badstranden i Fristad där jag växte upp.
När vi var på väg därifrån öppnade jag bildörren lite oförsiktigt och den slog i bilen bredvid. Pappa blev bedrövad men han hade inte papper och penna med sig så han kunde inte lämna något meddelande. Vi åkte hem.
Vi hann inte vara hemma länge innan pappas samvete plågade honom så pass mycket att vi åkte tillbaka till badstrandens parkeringsplats. Den (eventuellt) repade bilen stod inte kvar och pappa kunde inte göra något åt saken.

Jag vet inte varför jag minns denna händelse så tydligt.
Det beror kanske på en kombination av att jag klantade mig och hade dåligt samvete, och att pappa blev arg på mig (vilket hände väldigt sällan eftersom jag var ett sånt änglabarn…) samt att jag kände av pappas skuld. Och att jag där och då lärde mig att man ska stå för sina misstag.

Min pappa var klok som en bok men alltid en ”vanlig knegare”. En stereotypisk invandrare (tills han flyttade tillbaka till Finland). Han jobbade och han slet och jag är så vansinnigt tacksam över allt som han gav mig. Och då menar jag inte materiella ting.
Jag har som sagt mina enorma fel och brister men jag är en hyvens karl, och det är tack vare min fantastiska pappa.

Min far kunde ta en massa skit men – precis som jag – så var måttet rågat när det var rågat. Han kunde ta ton.
Tack pappa, för den egenskapen (också).

Men även jag lärde min far en del. Kanske inte så djupa saker, men jag minns att jag runt år 1994 när jag just hade flyttat till Stockholm, lärde honom att gentlemän använder svarta strumpor. Aldrig någonsin vita.
Jag ringde min mor idag för att försäkra mig och hon bekräftade: ”Nej, pappa hade bara svarta strumpor”.

Så, man ger och man tar.

Jag älskar och jag saknar dig min älskade pappa Erkki Mäntylä.

Min sjuttiotalsmoderiktiga pappa och jag på min första adress: Prästskogsvägen i Fristad i Borås kommun.

Bottenlös sorg och ekande tystnad

Sitter i mina föräldrars hem. Människor kommer och går. Blommor levereras stup i kvarten. Min far var en omtyckt och älskad man.

Äter ett ägg som pappa kokade några timmar innan han försvann. Den sista ”måltiden” jag äter, tillagad av min far.

Vi avkommor försöker hjälpa mamma med det praktiska. Försökte ringa alla miljarder pensionsställen men de svarade så klart inte i telefon eftersom Sverige har förvandlats till ett ökenland, och lotteriet aka pensionssystemet är ju som bekant ett helt sinnessjukt experiment i sig självt.
Det slutade med att jag skrev gammaldags brev för hand och lade på lådan.

Hur (över-) lever man när ens livspartner sedan nästan femtio år bara försvinner?

”Har du sagt upp pappas mobilabonnemang?”

”Just det. Det också.”

Så vansinnigt mycket att göra mitt i den enorma sorgen.

Föräldrarnas hund väntar på att pappa ska komma hem. Det är hjärtskärande.
Vad tänkte han när de var ute på promenad och pappa bara föll ihop?

Någon förbipasserande kände dem och såg till att hunden kom hem när pappa åkte iväg med ambulans.

Brorsan och mamma var hos polisen och hämtade pappas tillhörigheter. Kläder och smycken. Jag ville inte se kläderna. Ringarna och halsbandet bär mamma nu runt halsen.
Det gör ont.

jag hör min pappas röst. Han borde sitta i soffan nu, och läsa nyheter och yttra nåt smart och lite lagom vasst.
Jag är så lik min far. Både till utseendet och till sättet.

Jag rakar mig med pappas rakapparat. Ska ta med mig den hem. Hans skäggolja likaså.
Har på mig pappas polotröja. Missade att ta med mig tillräckligt med kläder när jag i chocktillstånd rafsade ihop saker som jag slängde ner i väskan.

Jag går på autopilot. Trycker undan känslorna. Måste vara stark. Måste vara man. Jag får bryta ihop hemma sen.

I tisdags var allt normalt och nu pratar vi plötsligt om obduktion och kremering och begravning och arv och alla dessa ekonomiska saker som bara pappa hade insyn i.

Jag ville alltid att pappa skulle vara stolt över mig. Nu fick jag veta att han faktiskt var det. Fick även veta varför. Det känns bra. Mitt i allt.

Läser mina senaste meddelanden. På min födelsedag skrev han: ”Grattis min älskade son.” Han brukade inte skriva just ”älskade son”, men den här gången – den sista gången – gjorde han just det.
Sedan kan jag inte läsa mer för mina ögon tåras och jag kan ju inte bryta ihop ännu.

Jag lägger ifrån mig telefonen och går ut med hundarna istället.

För övrigt gillade pappa Pandoras låt bäst, i finska uttagningen till Eurovision. Jag hade ju tänkt ringa och fråga men så kom nåt ”jättesuperduperviktigt” emellan. Som vanligt. Så nu frågade jag min mor.

Ingenting kommer någonsin mer att kännas normalt.

Pappa och jag i vårt älskade Österbotten i slutet av sjuttiotalet.