Mitt ex-ex ringer mig fem gånger om dagen bara för att “kolla läget”.
Vissa tycker det är konstigt.
Jag finner det charmerande.
personligt, pop och politik
Gårdagskvällen var en trevlig historia med roliga kollegor och vänner och deras kärlekspartners. Vi var på Mest och i Brunogallerian (premiär!) och avslutningsvis hamnade jag på min eviga krogfavorit Torget. Sedan åkte jag hem. Redan vid midnatt! Jag har blivit värdelös på att klubba. “Jag är trött och jag saknar Sebbe”, piper jag.
Vad ska nu söndagen bjuda på? Ingen ångest hoppas jag.
Och det var inte meningen att vinet skulle flöda (över mig).
Men trevligt var det.
Det jobbigaste just nu är att de ligger hemma och sover medan jag jobbar.
Trots vintertid höll jag på att försova mig så det var bara att ta Sebbe under armen och springa.
Min vackre vän som legat på sjukhus fick åka hem, vilket gladde mig. Jag blir så orolig hela tiden.
Natten var konstig dock. Låg vaken till tre. Mådde… märkligt. Bläddrade i mobilen och plötsligt var huvudkudden blöt av tårar och jag vet inte riktigt varför.
Sedan sov jag i tre timmar.
Nu rävar jag på jobbet. Tackar Herren för att vi har CNN då SVT visar sport och TV4 visar barnprogram. Seriös morgon-tv, tack! “Glittra med Gittan” kan vi göra ikväll.
Idag insåg jag dock att på 2000-talet ser caféerna inte ut så; de är snarare minimalistiskt inredda trendspots. Kaffekopparna är utbytta (inte till glas – det är väldigt 2003 har jag förstått) till enorma koppar med stora öron lätta att greppa.
Vem fikade jag med då? Jo, med min favoritfejknorrman – finlandssvensken H – som stannade till i Stockholm på sin färd från Finland till Norge. Jag vet inte exakt hur länge vi haft kontakt via mail och SMS men ett bra tag är det. Han är en sådan där som är både smart och snygg – och väldigt upptagen med en dam. Men trevligt med en vän. Och underbart att i denna värld, där de största idioterna får mest utrymme, möta bra, sympatiska människor. Underbara är ni!