Etikett: TV

MTV osv.

Ikväll har jag gjort något jag numera gör ytterst sällan – jag har sett på MTV. Mer exakt MTV Europe Music Awards från Köpenhamn.

Jag sörjer verkligen tiden då jag hade MTV på i bakgrunden hela dagarna. Numera har musiken på denna kanal fått en ynklig liten biroll bland en massa dejting-, pimpa hit och dit- samt gör-så-idiotiska-saker-som-möjligt-program.
Dödsstöten kom när de valde att göra MTV till en mer eller mindre lokal kanal. Vad är då meningen med hela MTV?
För att inte tala om censuren. Efter att Madonna och andra trotsiga damer härjade loss och blev tillrättavisade under hela 80- och 90-talen visar de nu fler än ett program där vuxna (till åldern, uppenbarligen inte till sinnet) karlar visar både dase och tillbehör. Galet.
Sedan kan jag heller inte förstå vitsen med att de på Awards-ceremonier tillåter sina programledare att säga “fuck” gång på gång när de ändå klipper bort det i repriserna de kör mer eller mindre dygnet runt veckan därpå. Varför ha det i manuset då?
Å andra sidan – jag har blivit en oldie but goldie. Den mesta musiken som spelas nu är sådant jag kallar hiphopcrap, så jag tillhör så klart inte målgruppen. Men visst var det fint med musik med härliga melodier?

Bert

Jag såg just Bert Karlssons talkshow på TV8 och gäst var skvallerjournalisten Daniel Nyhlén. Jag satt under hela intervjun och tänkte; “men så snygg han är”, vilket var konstigt eftersom jag alltid funnit honom ytterst oattraktiv. I slutet av intervjun framgick att han gått ner tio kilo. Där ser man vad några kilo kan göra.

Oprah

Idag handlade Oprah om skräpig – ja, rent ut sagt giftig – mat. I slutet av programmet fick man se en hjärtoperation och Oprah sa; “Tänk på de bilderna nästa gång du knaprar i dig chips”. Jag reste mig ur soffan, gick ut i köket och rensade skafferiet på karameller och chips som fanns för stundande fredagsmys. Jag slängde allt i soporna tillsammans med en halvfull snusdosa. Nu är det återigen dags för en grundlig avgiftning.

Diverse

Det är en fröjd att se Maria Wetterstrand på TV. Jag gillar henne bäst av alla politiker med Birgitta Ohlsson som god tvåa.
Varför har nio av tio överklassynglingar lockigt hår? För att de är så sönderavlade? En gång var jag tillsammans med en überöverklasskarl. Eller ja, en gång och en gång; vi var ihop i nästan två (turbulenta) år. Han hade också lockigt hår. Hans far var fransk diplomat och modern var finlandssvensk överklassdam vars enda misson in life var att gifta sig med en fransk förmögen man.
Min killes mor hade ringt hans ex (när de var ihop) och frågat; “hur mycket ska du ha för att försvinna ur min sons liv?”. Väldigt Dallas och väldigt sorgligt. Så, jag kunde ha varit lyxhustru idag (med en svärmor som hatade mig) men jag valde annorlunda… I want some more passion. Och inga lockar, tack.

Barhoppa

På min lunch (jobbar hela helgen) tog jag en citypromenad sugen på att handla något nyttigt till hemmet. Som vanligt kom jag tillbaka med en massa saker till Sebbe. Hundgodis, extra mumsig mat, bajapösar, bitpinnar och annat. Men det var inte det detta inlägg skulle handla om utan det skulle handla om något jag tror Aronson tog upp en gång.
Börja för tusan aldrig blogga på Expressen.se eller något annat ställe där man måste vara medlem för att kunna kommentera. Så boring. Enormt trist att läsa sådana bloggar eftersom man ju inte kommer kunna kommentera. Det känns som att lyssna på en monolog. En jättelång monolog. Frustrerande. Ska sluta läsa sådana bloggar n-u NU.
Min kollega skall till Paris med sin kille imorgon. Ljuvligt. Jag är lite avis. Jag menar; strosa, slinka in på ett glas rött, strosa, äta middag, strosa, slinka in på en whisky, vila, gå på vuxendans osv. Det är ju livet.
Just att barhoppa – det har jag tänkt mycket på. Man gör det alldeles för sällan och framförallt här hemma i Stockholm. Man går till ett ställe och ugglar där tills det är dags att antingen gå på klubb eller åka hem. En vacker dag ska jag barhoppa hela Götgatan fram. Från Skanstull till Slussen. Är jag tillräckligt nykter där vänder jag och tar Hornsgatan tillbaka. Sedan tar jag fyrans buss hem. Låter inte det underbart!?
Senast jag barhoppade hamnade jag och min jätteandrogyna vän ML på en engelsk ölpub i Gamla stan, sådär en eftermiddag. Det var en upplevelse. Det kändes som vi befann oss utomlands. Efter att ha sett en halv fotbollsmatch på TV tillsammans med dessa engelsmän hamnade vi på något posht ställe i närheten. Vi drack de godaste och framförallt dyraste Irish coffeesarna ni kan tänka er. Framåt kvällen stegade vi in på Tip Top (det var tider) och när vi satt där som panelhönor utmattade efter en lång dags färd mot nattklubben blev min vän inviterad till en yllekoftsklädd kvinna i baren. Han kom snart tillbaka till mig med röda kinder. Kvinnan i koftan hade om möjligt ännu rosigare färg på sina. “Hon trodde jag var tjej och flirtade med mig”, sa han.
Som avslutning (TV:n står på här på kontoret); jag har väldigt svårt för folk som inte rör på munnen när de talar.