Låt mig berätta om hur födelsedagen har utvecklat sig hittills.
Jag har fått en massa hälsningar, på många många olika språk. Det blir så när man mer än gärna doppar limpan i främmande, exotiska grytor. (Uppdatering: det var inte meningen att få något så härligt att låta så äckligt.)
Väldigt mycket mazal tov och congrats och grattis och jag blir glad eftersom födelsedagen alltid varit något av en akilleshäl.
På lunchen gick jag till tandläkaren (medan raring-Dansken kom förbi och tog en frusen promenad med Sebbe).
Samma procedur som förra gången, i käften, fast mycket värre. Den portugisiska tandläkarinnan sa (på vacker engelska): ”Ok Kim. Jag måste döda nerverna med elchocker – annars kommer du bara gå runt och ha mer ont”. Jag blev rädd men det visade sig att elchockerna inte var någonting i jämförelse med hur det kändes när hon rotade runt i den öppnade tanden innan jag fått dem (fy tusan vad ont det gjorde).
Medan jag låg där med min 35-kris så samtalade läkaren och sköterskan om att sköterskan, som skulle fylla 26, var gravid och att läkaren, 29, inte alls var redo för eller sugen på att skaffa barn. ”Jag är inte särskilt moderlig.”
Jag våndades.
Efteråt gick jag med mitt bedövade ansikte till apoteket och köpte en massa smärtstillande.
Därefter till systembolaget där jag köpte koshervin (min nya favorit Yarden Mount Hermon Red) – men jag behövde INTE visa legitimation.
Nu jobbar jag färdigt och sedan går jag hem.
Idag tog jag även sista spadtaget för mitt ena uppdrag som jag nu sätter punkt för. Mer om det nån annan gång.
Keep kicking it, babes.
Etikett: tandläkare
Vilken bra dag
Tandjäveln gjorde riktigt ont hela gårdagen. Ja, den där som jag fick lagad förra veckan (det var en gammal lagning som gått sönder och jag trodde då att det var det som gjorde ont).
I morse ringde klockan fem i nio och nio prick ringde jag och fick en akuttid. När jag lade på undrade jag lite varifrån mitt solskenshumör kom. Jag hade kvittrat och skojat till det lite i telefon nämligen; mycket olikt mig. Sedan gick allt som på räls. Lämnade Sebbe hos Polaren och gick till käftis – den här gången en trevlig stor donna med östklingande namn. Det blir rotfyllning. 2800 kr. Nästa behandling på min födelsedag. Det gjorde redigt ont när hon rotade i käften min och bedövningen ville inte ta. Detta är för övrigt ett genomgående tema i mitt liv och i min personlighet; jag behöver mycket av allt. Jättestarkt kaffe, extremt kryddad mat, mycket sprit i drinkarna, det tyngsta sömnmedlet som finns på marknaden, de värsta antidepressiva osv. Efter fyra feta sprutor kände jag till slut äntligen inte så mycket. Skönt efteråt. Skönt att ha ett bedövat ansikte, att inte känna smärta.
Efteråt träffade jag Sebbe och Polaren och vi strosade från Odenplan till Gamla Stan och vidare till Slussen där det vankades mat. Tunnbrödsrulle med sojakorv för mig (45 kr) – jag vet att ni undrade. Det blev inte så mycket mat dock, eftersom jag inte riktigt kunde kontrollera fejset och maten rann hit och dit och jag bet mig såklart i läppen och.. ja.
Därefter superstros på Söder. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Avslutningsvis promenerade Sebbe och jag hem och nu ska han sova och jag sitter och hoppas att bedövningen inte släpper än på ett tag… Hoppas även att pillren jag äter för foten verkar även mot käftsmärtan när den kommer.
Ikväll kanske jag tar på mig finblusen och går på ARABISK BÖGKLUBB. Ja, i Stockholm finns allt.
Älska Stockholm!
Tand och lock
Önskeinlägget: Min okända defekt
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av veteranbloggaren Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Min okända defekt
Naturligtvis var det svårt för mig att bestämma vilken av alla hundratals defekter jag skulle komma ut med. De psykiska lämnar vi därhän och istället attackerar vi en fysisk defekt.
Ni undrar med all säkerhet varför jag aldrig ler på bild (klart ni gör), för ler gör jag verkligen nästan aldrig. Kanske smilar jag. Men inte mer än så. Inte ens IRL.
Låt mig berätta att det beror på en ful, utstående kindtand. Ja, helt klart ett enormt komplex. Hatar tanddjäveln. När jag var barn fick jag tyvärr ingen tandställning (eftersom jag alltid är så lagom: lagom fula tänder, lagom lång, lagom ful, lagom smart, lagom kul, lagom allt) och nu ser vi (jag åtminstone) resultatet. Min syrra däremot, som hade något galnare gaddar än jag, fick äran att plågas av dessa välgörande metallkonstellationer och hennes käft är idag perfekt. Raka, vita tänder har hon. Och man och barn har hon också. Hon lever ett perfekt liv så jag skyller min misär på min djävla tandDJÄVEL. Aaaargh!
När jag besökte min förra tandläkare – den där oerhört attraktive kroatiske fotbollsspelaren – frågade jag om vi möjligen kunde göra något åt eländestanden. ”Nej”, sa han, ”det verkar onödigt. Tanden din ger käften lite personlighet”.
Personlighet my ass.
Japp, naturligtvis är han min före detta tandläkare. Inte för att jag kickade honom utan förmodligen på grund av att han inte stod ut med att stirra på helvetestanden ens en gång per år (så hur kasst mår inte jag då!).
Puss.
Tandläkarföljetongen fortsätter
Första lediga dagen inleddes med ett tandläkarbesök. När jag på julaftonskvällen satt på jobbet och åt ett vingummi (!) lossnade en bit av rotfyllningen som gjordes av Hunktandläkaren i november. Skulle egentligen dit i eftermiddag men blev i morse väckt av telefonen. Tandläkaren (den nye mannen, som vi kan kalla Tandläkargamlingen, som jag aldrig träffat och skulle bli patient hos eftersom Hunktandläkaren ju så sorgligt slutade) var tyvärr sjuk. Jag kund få en ny tid hos en tredje för mig ny tandläkare; Tandläkarinnan, om jag pallrade mig dit ögonaböj. Så det gjorde jag.
Och jag vill säga att vi bondade riktigt fint (det hjälpte nog lite att hennes tandsköterska var en ung, ärtig fjolla). Jag fick således genast förtroende för Tandläkarinnan och det är ju inte ofta det händer eftersom folk i allmänhet är galna och jag hyser ju inga direkt varma känslor för mänskligheten (vilket gör sådana här tillfällen – då man ska träffa någon ny – jobbiga).
Jag kom visst av mig lite där. Hursomhelst. Ja, en bit av rotfyllningen hade mycket riktigt lossnat med det var inte så farligt sa hon men lade ändå på en ny fin, liten bit så nu mår jag prima. Tack och lov tog hon inte betalt heller. 3500 i november fick liksom räcka.
Jag blev på så bra humör att jag bokade en ny tid redan nästa månad. Hunktandläkaren sa nämligen att jag borde kolla upp en grej. Så det ska jag göra. Hos Tandläkarinnan. Jag gör härmed slut med Tandläkargamlingen utan att jag ens träffat honom. Hans ålderdomliga namn skvallrar om att vi inte skulle komma överens.