Etikett: språk

Man blir så glad när man vaknar och kollar mailen och ser att det inkommit inlägg på något man nästan glömt att man skrivit. Som inlägget om z.
Jonaz – det är okej att du har ett z i namnet ditt. Så länge du inte skriver “Kramiz, Jonaz”. 😉
Ossy-Oswald – Jag vet; att blanda versaler och gemener och dessutom tala bebisspråk går bort! PuZz & kJaMiZ.
Karin – håller med, men börjar inse att ibland – för att få fram en viss känsla – underlättar det om man plitar dit ett verb omringat av stjärnor.
Jontas – Zebra är okej. Skulle nog föredra “zebra” framför “sebra” om sanningen ska fram. Och det ska den ju alltid förr eller senare.
En annan sak jag tänkte på häromdagen är att jag känner mig som en oldie but goldie då jag inser att jag stör mig på “mej” och “dej”. Det är vid sådana tillfällen man inser att man är en – kanske inte bakåtsträvande men åtminstone språkkonservativ – gubbe. Det vore ju inte mer än logiskt att skriva dessa ord så där ungdomligt. Ett liknande dilemma skulle aldrig uppstå i det finska språket – där stavas ju allt precis som det låter.
BTW – Stoffe lärde mig ett bra ord igår som jag skrev in i mobilen för att inte glömma bort det; “klamydiakoloni”. Vad jag ska använda det i för sammanhang vet jag dock inte. Har aldrig haft någon könis ju (pga. mitt torra leverne).

Jag har sagt det förr men jag säger det igen; skriv aldrig ett z där det ska vara ett s. Och framförallt; skriv aldrig, aldrig “kramiz”.