Jag lyssnade på podden Norrena & Frantz, där de samtalade om skilsmässor.
De tog bland annat upp det där omtalade dramat med Måns Zelmerlöw + blivande ex-fru, som jag inte är det minsta intresserad av, men i alla fall. Svårt att missa, liksom.
Då kom jag att tänka på min egen skilsmässa för tio år sedan. Jag tycker inte att man vädrar sin byk offentligt. Men jag vet att jag har gjort mig skyldig till det vid ett par tillfällen (jag är nämligen inte perfekt). Speciellt inte om den andra parten inte får komma till tals.
Jag gjorde ändå en bra och mycket mogen sak. 1,5 år efter skilsmässan hälsade jag på mitt ex. (Vi hade båda lämnat Sverige och bodde nu i (mycket) olika länder.)
Trots att vi inte med ett ord talade om oss, eller om vad som hade hänt, så fick vi ett så kallat ”avslut”. Sedan dess har vi varken setts eller hörts. Vi var ”över” varandra. Önskade varandra lycka till. Mycket moget av oss.
Och vi har förmodligen helt olika syn på vad som hände – och båda versionerna är förmodligen sanna. Men vi hade inga ’hard feelings’. Det som var var. Bra så.
Bara ett tips till Måns Z och hans blivande ex-fru. Man kan sköta saker snyggt!
(Men som sagt: jag är inte perfekt och jag har nog sagt saker ’offentligt’, som jag borde ha hållit för mig själv.)
Etikett: skilsmässa
När ingen ser
I lördags började det svida lite i själen.
Jag och hundarna var ute på långpromenad längs elljusspåret och jag kom att tänka på när jag ex-maken var just där för första gången. Hösten 2011.
Det sved som sagt lite.
Idag brast det och jag insåg att jag inte riktigt sörjt mitt kraschade äktenskap.
Jag har snarare lagt tankar och känslor på hyllan med vetskapen om att skulle jag släppa fram dem så skulle det göra så förbannat ont.
Men jag måste känna lite nu.
Jag måste tillåta mig själv att inte vara på topp.
Sörja. Gråta. Tänka. Hulka.
Känna.
Jag måste nog ha en sån där patetisk kväll då jag tittar på gamla foton och hulkar ut min sorg.
När ingen ser.
Verkligen nya tider
Hej där.
Som du förstår av förra inlägget så har jag en väldigt jobbig period bakom mig.
Ja, delvis b a k o m mig. Det går upp och det går ner.
Över nyår – och min förbannade 40-årsdag – åkte jag till Finland.
Det blev verkligen en blixtvisit men det var skönt att hänga med familjen.
En massa barn och husdjur… Underbart.
På årets första dag var tillbaka i Stockholm och mitt nya liv skulle då på allvar börja.
Den andra januari skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. (Ena jobbet avslutades ju vid årsskiftet, och det andra går på knäna så jag får nöja mig med 50% tills vidare.)
Allt detta känns SÅ ovant. Jag som har jobbat arslet av mig under de senaste 20 åren.
Ja, så det är verkligen nya tider här.
På gott och ont.
Han är borta
Så, vad har hänt sedan senast?
Öööh.
Det ligger dessvärre en skilsmässa i luften.
Jag har inte orkat prata om det.
Men så är det.
Inte mitt val.
Vi är på inga sätt osams eller så. Det var bara vissa saker som inte kom att fungera. Vi tyckte visst lite olika om vissa väldigt fundamentala saker.
Så han har flyttat.
Det var väl snart tre veckor sedan.
Fortfarande tycker jag mig höra honom.
Ibland – kvällstid – vill jag sänka volymen på musiken jag så tvångsmässigt spelar, ty han ligger ju i kammaren och sover.
Men oj, det gör han visst inte.
Det känns väldigt konstigt att vara ensam efter tre och ett halvt år.
Jag har ju hundarna. Och mina många ljuvliga vänner. Och en trivsam, förstående familj.
Men ändå.
Ensamt.