Du som ringde halv nio och nu sitter och darrar som ett asplöv då du tror att jag ska vara sur. Ja, du kom ju på att ”oj, Kim skulle ju äntligen få sova ut idag” och kastade på luren efter två signaler. Oroa dig ej! Jag var redan vaken. Ja, den biologiska väckarklockan väckte mig redan vid 06. Jäkligt jobbigt såklart.
Så nej, jag är inte sur. Inte på dig i alla fall. Bioklockan däremot förtjänar en smäll.
Nu ligger jag här i sängen och väntar på att Sebbe ska vakna för morgonpromenad. Han har sovit sedan vi kom hem vid 17 igår. Jo, vi promenerade ju från jobbet. I regnet. I blåsten. Vi gick och vi gick eftersom vi valde att ej köpa SL-kort på grund av de två kommande lediga dagarna. Andra tjyvåker, men vi gör det ej. Vi är hederliga grabbar som gör rätt för sig. Men vad har vi för det? Inte mycket.
Idag ska jag till läkaren för mitt onda knä och min HÄLSPORRE. Remember? Ja, det tog visst två år innan jag tog mod till mig. Ni förstår, läkare gillar mig aldrig. Jag vet inte varför. När jag sitter där så känner jag mig besvärlig och jag känner mig ifrågasatt och det känns som att de tror att jag ljuger. Helt sicko, men så känns det. Så jag drar mig för att gå dit.
Jag måste även rensa avloppet i badrummet eftersom jag efter gårdagskvällens dusch noterade att det uppstår en inte så liten översvämning. Inte bra. Hatar avlopp. Hatar. Kräks.
Sedan ska jag avslöja en hemlighet också. Tror det blir idag. Så vi hörs.
Etikett: sjukdom
Anatomi
Min nyvaccinerade kollega frågade om jag tagit den magiska sprutan. ”Nej”, svarade jag, ”jag får ju inte göra det än”. Själv gjorde hon det igår; hon ”tillhör ju riskgruppen”. Hon är ju så ung!
Nog om det.
Eftersom jag satt och väntade på ett läkaren som jag träffade förra veckan skulle ringa pratade vi vidare om läkare och vården i allmänhet.
”De känns så ointresserade”, klagade jag och hon tipsade mig om en mycket bra, nyöppnad vårdcentral. ”Där får man kaffe och de kommer ihåg vad man heter!”
Jag lyssnade och antecknade.
”Men låt mig berätta vad som hände mig för några år sedan”, sa kollegan plötsligt rappt.
”Jag hade ont i magen och låg på en brits på Södersjukhuset och läkaren började rita på min mage medan han förklarade att jag skulle opereras för blindtarmen. Snart klev en annan läkare in i rummet. Han ruskade på huvudet och tittade på sin kollega och sa: ”Men hör du, blindtarmen sitter på andra sidan…” Ja, sådan är vården i landet vårt år 2009.”
Ja, jag säger då det.
VAH
Sebbe är lite sjuk! Jag vill VAH:a (alltså vabba, för trögfattade).
Det började igår; han bara sov och sov. Vi tog en långis och därefter sov han vidare. När jag, efter ett par sevärda dokumentärer på SVT Play (om konflikter i världen – Nordirland och Afghanistan), gick till sängs hörde jag att det pågick en konflikt även i Sebbes mage. Vi somnade i alla fall men jag vaknade mitt i natten av att han kräktes över vardagsrumsmattan. Torkade upp och tröstade honom sedan. Som en fin far låg jag och klappade honom varsamt på magen tills hans somnade. Åh, älskade Sebbe!
I morse verkade han må bättre, så jag hoppas på det bästa.
Den gyllene leken
”Jag känner ingen cancer”
Hur gick det på läkarundersökningen, kanske ni undrar.
Jag vet inte.
Jag berättade om mina besvär, jag strippade och jag visade upp mig (både in- och utsida). Jag låg på en brits på både rygg och sida. Jag hade händer här och där och fingrar i och utanför min kropp.
”Jag känner ingen cancer”, sa min nya husläkare. ”Jag skriver ut antibiotika och så ringer jag dig om en vecka”.
Jahapp.
Vi säger så.