Hetero-Jompa och jag kom fram till att för några år sedan tipsade jag om goda drinkar och om fräsiga krogar. Idag tipsar jag om hälsosamma maträtter och lågprisbutiker. Mitt senaste tips är en ost jag hittat på Lidl – en fetakopia skulle man nog kunna säga. Den heter något i stil med ”Greek style bla bla cheese” och den smakar kalas! På bilden: ugnsstekt vitlöksklyfta + nämnda ost – en smaksensation!
Igår var vi i hundparken och till min enorma glädje skuttade Sebbe runt som vanligt. Jag hoppas, hoppas att han snart är återställd och att han inte har ont. Jag hoppas, hoppas att antibiotikan gör susen och jag hoppas, hoppas att det antiinflammatoriska, smärtstillande medlet gör vad det ska.
Och så här ser det ut när jag preparerar Sebbes lunch med Metacam. Igår ville han dock inte äta och det slutade med att jag fick spruta in en dos i ovannämnda ost. 🙂
Själv börjar jag få ont i njurarna (?) och levern (?) efter att ha ätit smärtstillande mer eller mindre nonstop sedan i början av december. Men vad kan jag göra åt saken? Inte mycket. Den där Denise svarade till slut och jag ska tillbaks till käftis på måndag.
Bonusbild: ”arg lesbian”.
Etikett: sjukdom
Kuren är påbörjad
När vi kom hem igår tömde Sebbe matskålen och sedan gick han och lade sig. Vid ett tillfälle var han uppe och drack vatten och lite senare tvingade jag honom ut på kvällstoalett. Sedan sov han tills han väckte mig vid 05 i morse då vi gick ut en sväng. Han gjorde vad han skulle och när vi kom hem noterade jag att han blödde där bak. Han somnade dock om och när solen gått upp ordentligt gick jag till apoteket (bonusinfo: apotekaren Joseph hade mycket vackra händer) och jag kunde inte låta bli att le en smula när jag såg att det på receptet stod: ”djurets identitet: Sebbe”. Så rart. Han har en identitet. Han är Sebbe med hela svenska folket norra Europa.
Jag kom hem och till min stora glädje var Sebbe hungrig så jag tryckte in två fjärdedels piller antibiotika (Vetrimoxin) i varsin köttbullshalva och han svalde dem glupskt. Två gånger om dagen ska han äta ett halvt piller (jag är mycket noggrann i detta inlägg så att jag så här på ålderns höst inte ska glömma något).
Därefter gick vi ut i det fantastiska vintervädret och – återigen – till min enorma glädje skuttade han runt som vanligt i snön. Väl hemma var det dags för Metacam (”lindring av inflammation och smärta”), vilket sprutas in i maten – jag känner mig väldigt sjuksysteraktig just nu. Även detta gick utan problem och doseringen är för övrigt efter vikt (7,5 kg i detta fall).
Nu tvättar jag lite. Sebbe har blodat ner en del här hemma, men vad gör väl det? Huvudsaken är att han blir frisk och fräck igen. Min egen käftsmärta har jag för övrigt helt förträngt, men den finns där i bakgrunden. Ska nog ta och ringa tandläkaren i morgon och se om hon hinner ta en titt för att se att allt är som det ska (hade ju en redig inflammation under den där helvetestanden som nu ligger i nån soptunna nånstans).
Sebbe igår kväll. En sjuk liten hund. 🙁
”Djurets identitet: Sebbe.”
Josephs vackra händer.
Förmiddagspromenad på hundängen. Glad och skuttig som vanligt. 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, veterinär, analsäcksinflammation, metacam, vetrimoxin
Efter veterinärbesöket
Fy så fruktansvärt det var. Horribelt! Sebbe säger att det är ok att jag berättar.
Det började i lördags. Sebbe var lite trött och grinig och när vi var ute gled han titt som tätt runt på sitt lilla arsle så där som han gör ibland när det kliar. På kvällen hade vi som sagt fest och Sebbe brukar vara eld och lågor när vi har gäster men nu låg han mestadels och sov under vardagsrumsbordet. Den natten sov han hos Hundvakten eftersom jag skulle jobba dagen därpå och när jag hämtade Sebbe i söndags och vi promenerade hemåt var han inte så där glad och rapp som han brukar. I måndags kväll när jag duschade Sebbe så blev han väldigt olycklig när jag duschade honom i stussen. Då såg jag att det inte riktigt såg ut som det skulle. I morse (tisdag) när vi var ute på långpromenad satte han sig ner och kliade sig där bak väldigt flitigt så när vi kom hem så ringde jag veterinären och tack och pris fick vi en tid samma dag.
Vi kom dit och jag förklarade att Sebbe blir mycket olycklig när man närmar sig hans bakre regioner och han fick därmed en lugnande spruta. Bara det var traumatiskt och han skrek och jag fick ont i hjärtat.
Vi slog oss ner i väntrummet och väntade på att han skulle bli groggy och tio minuter senare var det dags. Upp på bordet med arslet i vädret. På med en sån där nosklämma så att han inte skulle kunna bita någon och därefter fick jag ta ett stadigt tag om Sebbe medan läkaren tog sig en titt. Ja, det var en inflammerad analsäck han led av, precis som jag misstänkte, och veterinären klämde på den och tömde den och Sebbe skrek. Hjärtskärande var det. Mina ögon tårades och jag var alldeles röd i ansiktet. ”Husse är visst lika skakad som Sebbe”, sa veterinären. ”Ja”, sa jag med darrig röst, ”det gör så ont i mig när jag hör honom skrika så”.
När jobbet var gjort fick Sebbe ytterligare tre sprutor och därefter fick han äntligen hoppa ner på golvet. Jag fick recept på piller och vätskor som jag ska försöka få i min älskade hund under de kommande tio dagarna. Jag fick även en räkning på 820 kr.
När vi gick mot tunnelbanan för att åka hem så började jag gråta (på riktigt). Det är så FASANSFULLT PLÅGSAMT när din älskade hund ser dig rakt i ögonen, med panik och rädsla, och du ser att han undrar varför du låter detta hemska hända honom. Usch och fy. Jag blir tårögd nu igen. Jag är en mycket känslig man och jag älskar Sebbe så hårt, så hårt.
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, veterinärbesök
