Etikett: sjukdom

Rehabilitering – dag 41 (en ’kilig’ dag, som man säger på västgötska)

En mycket detaljerad genomgång av dagen.
Vaknade vid 06. Drack kaffe och rökte på terrassen. Blake gick på muggen i trädgården. Drack mer kaffe.
Kollade diverse sociala medier.
Klockan 08:15 gick jag till medicinutlämningen för att få min box påfylld. Bad om en huvudvärkstablett då jag har haft spänningshuvudvärk i ett par dagar.
08:59 gick jag till matsalen för att äta frukost. Risgrynsgröt, ett par mackor, juice och surmjölk. Tog med mig en kopp kaffe och rökte.
Vilade ett tag. Vräkte i mig en chokladkaka som jag fick av damerna i köket igår (som tack för utfört arbete). Talade med min vän J.

På eftermiddagen fyllde jag tvättmaskinen och sedan gick jag och Blake på en promenad i skogen. Solen sken och det var vackert och lugnt. Blake var söt när han som vanligt (okopplad som han är här på landet) hela tiden hade koll på mig.

Tvättade klart. Väl ”hemma” tog jag en tupplur och sedan åt jag lunch/middag. Tonfisklasagne och sallad och ett par knäckemackor. Saft och surmjölk. Fick med mig en pirog, en banan och en tomat till kvällsmat. Samt chokladdryck.
Snackade med syrran.

Sorterade papper. Kollade på Teskedsgumman!

De senaste dagarna har jag som sagt haft spänningshuvudvärk och en muskel under skulderbladen på båda sidor kommer i kläm ibland och det gör väldigt ont och strålar ut i armarna. Mycket smärtsamt.
Skulle behöva massage men jag får väl stretcha lite i brist på annat.


Jag är lite rastlös och vill helst bara sova hela tiden. Det är väl därför jag går och lägger mig så tidigt varje kväll. Nu är klockan 20:20 och jag är redo för sängen. Exakt samma klockslag som igår.


Var nyss och hämtade min påfyllda medicinbox.
Ska ta sömntabletterna och hitta någonting halvengagerande att lyssna på som jag kan somna till.

Sammanlagt nio (olika stora) koppar kaffe blev det idag förresten.
God natt.

(’Kilig’ betyder ’tradig’, ’tråkig’, trist’.)

Äntligen besked!

Jag firar att jag _äntligen_ fick veta att på måndag får jag till slut åka iväg till den där herrgården/behandlingshemmet för att få vård ang. panikångestattacker, återkommande depressioner och annat skräp. Och som nybliven hemlös är jag hemma hos en vän och tvättar och alla mina kläder är nedpackade så jag lånar det fräsigaste som finns i min väninnas klädkammare.

Utanför matbutiken stod ett gäng alkisar och en av dem kom emot mig med öppna armar och sa: ”Får jag krama dig? Vore jag lagd åt ’det’ hållet så skulle jag definitivt välja dig.”

Man måste ha lite humor (och bjuda på sig själv) för att orka med detta dåraktiga samhälle.

Nu vänder vi blad

En ”liten” nyhet.
Från och med idag är jag hemlös. Jag ska ju åka iväg till en herrgård för att få vård ang. min stress, press och ångest så jag sade jag upp min lägenhet.
När jag kommer därifrån om en och en halv månad så börjar jag om på ny kula. Hyran är dessutom hutlös. (1000€ för 36 kvm/månad, och inte ens i centrum. Lyxigt och fräscht iofs, (och i en ”bra” stadsdel) men ändå inte alls kosher!)

Har trivts jättebra men jag vill börja om igen. Förhoppningsvis hittar jag och ”Min kille” (som jag ju inte längre nämner vid namn pga säkerhetsskäl) (pga irakier och rädd för den patetiska irakiska milisen) en bra bostad snart, där vi kan bygga upp ett gemensamt liv från scratch.

Jag sålde/gav bort/slängde alla mina möbler och mina personliga tillhörigheter huserar i mina vänners källarförråd. Vill inte släpa med mig en massa dåliga energier så nu börjar jag om på ruta 1.

Som ni kanske har förstått så har jag haft ett jobbigt år. Men nu vänder vi blad.

Min sista gest: gav min enorma, eleganta blomkruka till de rökande hyresgästerna som stannar kvar. De kastar fimpar överallt. Skrev ”Tuhkis” (slang) och ”askkopp” på den för att ingen ska sno den.
Och som den tvåspråkiga språknazist jag är så skrev jag så klart på landets båda officiella språk. (Plus på engelska på baksidan.) (Finland är snart trespråkigt.)
Sån är jag.

Nu ska jag flyttstäda. I morgon – eller senast på tisdag – åker jag till behandlingshemmet.

Nu vänder vi som sagt blad. Och bladen är väldigt vackra så här års!

Överkänslighetshelvetet

Det jobbiga med att vara jag är att jag är en sådan överkänslig person.

Allting känns så mycket och så starkt och en sådan person kan lätt börja självmedicinera för att komma ner till en ”normal” nivå.

Att känna glädje och lycka kan vara trevligt när man känner dessa känslor gånger 500 (även om man kan bli lite lätt manisk också).

Problemet är det här med oron, sorgen, rädslan.

I mitt fall kanske mest oron.
Jag oroar mig för allting mest hela tiden och jag har flera gånger fått höra att jag gör det mesta till självuppfyllande profetior.

Det ligger mycket i det påståendet, inser jag nu som vuxen, erfaren man.

Speciellt i så kallade kärleksrelationer så har jag så ofta varit ”säker” på att bli lämnad, sviken, sårad att jag (mer eller mindre) omedvetet sett till att det har blivit just så.

Det är inte lätt att bli av med den där gnagande oron.

Ibland känns det till och med så att man är som lyckligast och mår som bäst när man faktiskt är lite olycklig. Man behöver inte vara rädd för att bli lämnad om det inte finns någon som kan lämna en.

För att bli av med nämna oroskänsla så har jag testat det mesta (tro mig) och nu kommer jag att låta som Oprah (som jag saknar så!), men det enda som har hjälpt mig att ta mig igenom denna helvetiska oro har varit att högt och tydligt säga: jag väljer att vara glad.

Jag sätter mig ner och så säger jag till mig själv att antingen så går jag runt här och är orolig och mår dåligt eller så gör jag det inte. Ingen annan människa och ingen substans – vare sig laglig eller olaglig – kan få mig att känna annorlunda (mer än en kort stund).

Bara jag.

Valet är mitt.

Hur vill jag må just idag?