Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.
Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.
Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1). Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.
Vi är ointresserade av idrott.
Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv. Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).
Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).
Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.
Efter min väninnans bortgång har jag analyserat en del. Jag tror att en av anledningarna till att hon trivdes så bra i mitt sällskap var att jag i henne såg Människan snarare än Sjukdomen. Hon ville uttryckligen inte bli sedd som en sjuk person. Till exempel de första gångerna när hon och jag var ute på vift tillsammans med rullatorn så tyckte hon att det var pinsamt och jobbigt men jag, eftersom jag är som jag är, sa att hon fick väl ta på sig en stor hatt eller nåt, så att det var hatten man lade märke till istället för rullatorn. Vi var på ett karaokeställe en gång och hon hon kvittrade: ”Kim, det är ingen som lägger märke till rullatorn! Jag är som vem som helst annan här!”
När vi sågs så avhandlade vi snabbt sjukdomssnacket. ”Hur mår du och har du tagit dina mediciner och när ska du (vi) på nästa läkarbesök?” Då var det avklarat och resten av tiden pratade vi om livet och skvallrade om sånt som folk brukar skvallra om.
Till skillnad från många andra (främst hennes familj) så litade jag på att väninnan själv visste sina gränser och vad hon klarade av rent fysiskt. Det var ”chockerande” att vi plötsligt reste bort över en helg men det gick ju bra det också. Nån gång sa hon nej till någonting, då hon visste att hon inte skulle orka, så hon kände ju sig själv och kunde dra gränserna.
Av detta kanske vi kan lära oss att när vi har att göra med en människa med en sjukdom så ser vi Människan först. Ja, sjukdomen finns där, men sjukdomen ÄR inte Människan.
När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S. S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar. Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter. Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).
Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.
S tecknade mina hundar…
…Och mig.
S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.
Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många. Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra. Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.
Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.
S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”
S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.
S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.
S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är. Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus. Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.
Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.
Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S. Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.
S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!
Läkare alltså. Sökte återigen hjälp för mina eviga sömnproblem. I en timme satt jag och pratade om hur dessa problem pågått i årtionden och att inga småmediciner eller huskurer fungerar. Att jag lever på två timmars sömn per natt. Att jag inte ORKAR vara sömnlös längre. Läkaren jollrade (PÅ RIKTIGT) om att jag ska räkna får och från 100 till 0 etc. etc. SERIÖST. Ingen läkare tar mig på allvar! Jag behöver en drog som helt enkelt slår ut mig! Inget duttande hjälper! Jag har testat allt och jag har varit sömnlös sedan jag var barn! Det enda som hjälper är alkohol och jag vill av förklarliga skäl inte dricka alkohol! Så trött. Psykiskt och fysiskt. Det är just av denna anledning som jag i stort sett aldrig söker hjälp – FÖR JAG FÅR INGEN JÄVLA HJÄLP.
När hon började prata om nån ”sömngrupp” där man lär sig att sova så bröt jag ihop och gick därifrån.
Förlåt. Jag tyckte att det var en fräsig titel på detta inlägg. Men jo, jag har varit på rehab igen. Eller är fortfarande när detta skrivs; på ett veckolångt återbesök. Den tredje december åkte jag härifrån efter att ha fått de första verktygen till skapandet av ett bättre och fysiskt samt psykiskt mer välmående liv.
Det har var lite lite sommarkänsla här. På samma irriterande sätt som att en massa ställen håller stängt hela juli. Sparlåga så att säga. Dessutom ska verksamheten flytta i slutet av året så saker och ting mer eller mindre avvecklas i ett långsamt tempo redan nu.
Men här har vi varit, jag och Blake, hela veckan och i morgon bitti åker vi hem till Helsingfors igen. Jag har varit på möten och i diskussionsgrupper precis som förra gången och i fredags höll jag mitt utlovade ”föredrag” då jag berättade om mig och mitt liv och om mitt sätt att se på saker och ting. Det gick bra och var roligt och jag fick applåder av bibliska mått och en handfull nyfikna frågor efteråt. Handledarna var nöjda även de och en av dem kallade mitt ”föredrag” ”lysande” och ”inspirerande”. Kul att det var lysande och ännu roligare att det var inspirerande eftersom det är just det jag vill göra: inspirera andra. KAN JAG SÅ KAN DU.
