personligt, pop och politik
Promenerar förbi minst två gånger per dag och jag måste säga att jag alltid får mig en påminnelse.
Jag är förvisso redan tacksam för var dag, eftersom denna skitsjukdom tog min bror, väldigt många släktingar samt många vänner och bekanta.
Men ändå. Jag promenerar förbi och utanför sitter nån i min ålder och tar sig en nypa luft. Utan hår och med sjukhusrocken på.
Då känns mina egna bekymmer som riktiga skitbekymmer.
Jag fick Vård i världsklass™ även denna vecka.
Fysioterapeuten förklarade så pedagogiskt med hjälp av bilder och annan rekvisita vad det är som orsakar min strålande smärta från ryggen längs benet ända ner till foten.
Fascinerande att när hon töjde ut en muskel i ryggen så blev hela benet mer böjligt och vigt.
En enkel man förstår ju att allt sitter – och hänger – ihop, men fysioterapeutens pedagogiska sätt gör det hela greppbart.
När jag promenerade hemåt kändes det som att höger ben hade blivit några centimeter längre. Jag stapplade fram.
Det gör ont men går åt rätt håll.
Pluspoäng för att hon sa: ”Jag kommer ihåg att din bror gick bort i cancer så jag höll utkik efter eventuella knölar när jag ändå höll på.” (Hon kommenterade mitt fu*k cancer-armband förra veckan.) 🌷
Jag fick fler övningar att göra dagligen och jag får ABSOLUT INTE SITTA MED BENEN I KORS. Vilket jag gör ALLTID. Detta blir en omställning.
Fick Vård i världsklass™️ och det kändes toppen.
Alltid är det nåt (som bekant) och just nu har jag tydligen problem med ”nervus femoralis”.
En mycket oangenäm situation att ligga på en brits i bara småbyxorna medan en främmande människa drar och sliter i din kropp, men fysioterapeuten var skojfrisk och oerhört kunnig.
Hon sa att jag är mycket vig, bortsett från låren, och hon undrade om jag spelar nåt instrument. ”Du rör din kropp på en musikers vis.”
”Mitt enda instrument är min röst – jag är en mycket uppskattad karaokevokalist.” 💁🏻♂️
Konversationen ägde till största del rum på finska men några svenska fraser var jag tvungen att flika in. Hur kan man kunna medicinska termer på finska om man knappt kan dem på svenska? Jag var mycket pedagogisk när jag berättade om mina krämpor: ”Detta område är rött. Detta är orange. Och här är det gult.” Hon förstod och slet vidare i mina muskler och leder. Jag låg och kved på britsen och önskade att jag hade tagit på mig andra underkläder. I dessa konstiga ställningar riskerade jag att blotta mig onödigt mycket. Saker och ting kan välla fram och titta ut. Onödigt.
Domen lyder som så att jag saknar en muskel i ryggslutet och detta leder till att jag har problem med ”nervus femoralis” då denna muskel utför ett arbete som den försvunna muskeln egentligen borde utföra.
Fick övningar att göra sex gånger per dag och om en vecka ska jag tillbaka till vårdcentralen. Eller hälsostationen, som det heter här.
Är i trygga finländska händer.
Alltid är det nåt och just nu är det Blake.
I förrgår pep han till – som av smärta – ett par gånger. Bara helt plötsligt. Han gjorde det en gång för några månader sedan men dagen därpå var allt som vanligt. Men nu har detta hänt tre dagar på raker och nu som har husdjur (eller barn, kan jag tänka mig) vet hur det känns. En blir så orolig.
Dessutom känns han väldigt varm. Det slog mig nyss. Har han feber?
Jag har en väninna som arbetat inom ”djurbranschen” så jag ska fråga henne om råd. Kanske blir det en tur till veterinären.
Jag är så orolig och kan inte tänka på någonting annat.
Min älskade Blake. Han är en så fantastiskt fin och kärleksfull och tillgiven hund.
Han äter (mat) som vanligt och dricker (kanske mer än normalt?) men han är inte sugen på kvällsgodiset. Han vilar mest.
Har du någon idé så lämna gärna en kommentar.
Idag är det torsdag och jag råkar ha en ledig dag, vilket är passande då jag har varit förkyld i en veckas tid. ”Alla” är mer eller mindre sjuka på jobbet och vissa är sjukskrivna och andra – liksom jag – har trots allt lyckats arbeta. I morse när jag slog upp mina febriga ögon hade jag riktigt ont i halsen och både Blake och jag somnade om och tog oss en ganska rejäl sovmorgon (att sova till 08 är ju sovmorgon för mig).
I tisdags hade jag en riktigt bra och händelserik dag då jag satte min underskrift på fler än ett dokument.
Först och främst förlängdes mitt arbetskontrakt och därefter förlängdes mitt hyreskontrakt.
Jag pustade ut när jag med rinnande nos slog mig ner på bussen och nysignerad åkte hem från Berghäll.
Det kändes så fruktansvärt skönt.
Jag är nog något av en trygghetsnarkoman och jag mår inte bra av att inte veta vad som kommer att hända framöver; jag vill ha en plan. Ja, en trygghet helt enkelt. Det vill väl de flesta?
Eftersom jag nu vet att jag för en lång tid framöver kommer att få bo i min ljuvliga bostad här i västra delarna av innerstaden, så känner jag att det kanske börjar bli dags att ”våga” borra lite i väggarna. Ett par hyllor skulle komma väl till användning; jag måste bara a) hitta en borrmaskin och b) hitta någon som ”kan” borra. Jag har aldrig använt en borrmaskin och varför skulle jag börja borra nu? Skrämmande. Det är helt enkelt inte min grej.
Bortsett från influensan är det mesta helt okej.
Idag ska jag träffa en vän och det ser jag fram emot.
Nu ska jag sopsortera, dammsuga och få någonting gjort innan jag ger mig av.
Så här såg det ut när jag flyttade in i höstas.
Det kanske kommer ett hemma-hos-reportage så småningom.
