personligt, pop och politik
Vi är i Gallerian och jag har lyckats handla upp mitt presentkort. Endast 5 kr kvar!
Vi älskar Stockholm då man kan springa på Gudrun Schyman i Gamla stan och bakom kassor jobbar transsexuella utan att väcka uppmärksamhet/ses som freaks och på gatorna kan även bögar promenera hand i hand.
Love it.
Nu mötte Sebbe en chihuahua i flott blus. De hälsade och nosade men snart blev chihuahuan sur.
Love life.
Sebbe har av någon anledning aldrig varit ett stort fan av hundgårdar. Visst, häromdan var han ovanligt glad över vårt besök i en av stans södra parker, men oftast står han bara still och undrar vad han ”borde göra nu”.
Idag besökte vi en av parkerna på Östermalm och se där – nu blev det fart på grabben. Han ilade runt som en påtänd transa i prideparaden och jag sprang (fortfarande som en ko) åt andra hållet och Sebbe jagade mig och jag jagade honom och alla var glada och fick riktigt rosiga kinder i det vintriga ryssvädret (-18° nu, -19° i morse).
Jag antar att Sebbe helt enkelt trivs bäst på Östermalm. Han är ju trots allt lite divig och fin i kanten. Han äter inte vad som helst. Han dricker ur sitt glas i vardagsrummet. Han sover på vackra, fluffiga kuddar. Ja, han är en livsnjutare. Själv blir jag ju mer och mer som en arg och bitter östermalmstant iklädd fuskpäls och vackra men obekväma stövletter.
Så hur var nyårsafton?
Jo, den var nästan perfekt.
Efter jobbet åkte jag hem och ugglade ett tag. Snart började jag poppa och ju tätare fyrverkeriattackerna kom desto mer höjde jag volymen. Ljuvligt.
Ett tag senare korkade jag upp koshervinet och strax före 21 kom en vän över. Lugnt och trevligt; Madonnakonserten på tv (vi såg trots allt båda konserten live), Eurovision 1982, 1985 och 1987. Fantastiska ESC-år.
Vinet flödade och det bubblade glatt i skumpaglaset och det serverades ost och kex.
Sebbe var en raring som låg mellan oss i soffan. Medan raketerna skräpade ner gården utanför sov han sött men då och då öppnade han ögonen och undrade vad det var som lät.
Innan jag kom i säng (vid ett, halv två nånting) så skickade jag naturligtvis ett SMS till Italienaren. Noterade i morse att han svarat (inbjudande) under natten. Araben den förste hörde förresten av sig under kvällen – han är riktigt rar så jag borde kanske ge honom en andra chans.
Det blir nog ett spännande år det här.
Tyvärr så störde jag mig på att mitt ex Y glömde min födelsedag. Barnsligt av mig, men så är det. Han önskade gott nytt år men det var allt. Nåväl. Han fyller år om tre dagar så jag kanske ska ”glömma” hans födelsedag jag också.
I morse var jag nog lite tipsy när jag klev upp och åkte till jobbet men dagen gick som i ett huj och nu är jag ledig över helgen. Jag ska i och för sig jobba några timmar hemifrån, men det gör jag så gärna.
Fick besök av en vän på jobbet idag, vilket var trevligt. Jag har så många (!) finemangfina kamrater. Puss på dem.
Idag hade jag äntligen tid att ta en titt på iWeb. Kul. Började så smått göra om min hemsida.
Låt mig berätta om hur födelsedagen har utvecklat sig hittills.
Jag har fått en massa hälsningar, på många många olika språk. Det blir så när man mer än gärna doppar limpan i främmande, exotiska grytor. (Uppdatering: det var inte meningen att få något så härligt att låta så äckligt.)
Väldigt mycket mazal tov och congrats och grattis och jag blir glad eftersom födelsedagen alltid varit något av en akilleshäl.
På lunchen gick jag till tandläkaren (medan raring-Dansken kom förbi och tog en frusen promenad med Sebbe).
Samma procedur som förra gången, i käften, fast mycket värre. Den portugisiska tandläkarinnan sa (på vacker engelska): ”Ok Kim. Jag måste döda nerverna med elchocker – annars kommer du bara gå runt och ha mer ont”. Jag blev rädd men det visade sig att elchockerna inte var någonting i jämförelse med hur det kändes när hon rotade runt i den öppnade tanden innan jag fått dem (fy tusan vad ont det gjorde).
Medan jag låg där med min 35-kris så samtalade läkaren och sköterskan om att sköterskan, som skulle fylla 26, var gravid och att läkaren, 29, inte alls var redo för eller sugen på att skaffa barn. ”Jag är inte särskilt moderlig.”
Jag våndades.
Efteråt gick jag med mitt bedövade ansikte till apoteket och köpte en massa smärtstillande.
Därefter till systembolaget där jag köpte koshervin (min nya favorit Yarden Mount Hermon Red) – men jag behövde INTE visa legitimation.
Nu jobbar jag färdigt och sedan går jag hem.
Idag tog jag även sista spadtaget för mitt ena uppdrag som jag nu sätter punkt för. Mer om det nån annan gång.
Keep kicking it, babes.
Min hemlige gäst kom från fjärran land. Jag och Sebbe mötte upp honom vid tuben och det värmde i hjärtat att återigen få se hans svarta lockar (ja, även ett gäng eleganta grå strån). ”Här var det hemtrevligt som vanligt”, sa han när han klev in i det Milrellska hemmet och jag var inte sen att hälla upp ett avkopplande glas rött. Han var trött; han hade rest hela dagen. Lite mat serverade jag honom medan Sebbe åt torrbacon och vi samtalade om livets stora frågor.
Att man, ju äldre man blir, snabbare kommer över sina ex – beror det på att man lärt sig hur man gör, eller beror det på att man faktiskt inte släpper dem lika nära? Att man inte är lika naiv? Att man väljer att hela tiden hålla dem lite, lite utanför den där innersta hjärteroten?
Stora frågor som sagt och vi kom väl inte riktigt fram till något slutgiltigt svar.
Båda hade vi haft en lång dag och det röda mustiga koshervinet fick sakteliga ögonlocken att hänga så vi bestämde oss för att gå och knyta oss.
Jag sov, mina vänner. Jag sov! Som jag sov! Som en stock. Som ett barn. Jag vet nu att lösningen på allt är en man i hemmet.
Jag vaknade utvilad och glad. På med kläderna och ut i snöyran. Är på jobbet nu och den hemlige gästen är på väg till Arlanda. Vi ses snart igen – om ganska exakt en månad.
Bild 1: Gott vin.
Bild 2: Gästens resväska plogade vägen för Sebbe.
Bild 3: Gästen.
Bild 4-5: Familjen Milrell.