resor – Sida 2 – Kim da Costa

Den bästa dagen

Just den här dagen är alltid den bästa.
Jag talar om dagen innan jag reser till Israel.

De senaste åren har jag rest 3-4 gånger per år men varje gång känner jag samma lyckorus.

Jag trivs så bra i Israel och jag trivs så bra i världens bästa stad – Tel Aviv.

Denna gång blir min vistelse dock både kort och annorlunda.

För det första ska jag ju inte ”bara” träffa vänner, utan jag ska även träffa ”den där dejten”. Han ska möta upp mig på flygplatsen och tydligen har han någon sorts överraskning planerad. Det blir mer kibbutz och Jerusalem än Tel Aviv den här gången. Så mycket vet jag.

Han känns som en mycket generös och omtänksam ung man – och sådana karlar växer ju som bekant inte på palmer.

Sedan ska min födelsedag ”firas” på ett mycket lugnt sätt tillsammans med andra ”utlandssvenskar”.
En lugn middag och lite socialt umgänge – det är vad jag önskar i födelsedagspresent.

Här sitter jag nu och funderar på vad jag ska ha med mig. Dator + sladd, mobil + sladd, israelisk mobil + sladd, väninnans saltlakrits (alltid ett måste) (är saltlakrits verkligen något så oerhört nordiskt att endast vi gillar det?). Jag har lite shekels att ta med mig också. Och jag reser ingenstans utan penna och papper + en oläst bok.

Åh, antidepressiva, lugnande och de där tabletterna som ska hjälpa mig att sluta snusa (eller sluta med nikotinsubstitut i och med att jag ju bor i snusfria Finland). (EU är ett skämt som bör avvecklas.)

Shorts! Kanske även shorts! Det ska tydligen vara ”nordiskt sommarväder” i Tel Aviv i veckan (dock betydligt kyligare i Jerusalem).

Detta blir första gången jag reser till Tel Aviv med Finnair. I de flesta fall har jag rest med Norwegians supertidiga morgonflyg och det är så klart lajbans att landa i Israel runt lunchtid och ha en hel dag framför sig – men en är ju helt slut och förstörd efter att ha klivit upp på tok för tidigt, så morgondagens kvällsflyg känns som en välkommen förändring i mitt så föränderliga liv.

Romantik i Budapest

Har varit väldigt sjuk den här veckan men nu är jag på benen och vill blogga lite om Budapest.

Så jag åkte dit för att gå på date med en israel som jag haft kontakt med på nätet.

”Var ska vi ses då?”
”Halvvägs?”
”OK. Typ Budapest?”
”Ja, vi ses där på tisdag.”

Så sågs vi på flygplatsen och tog oss till bostaden som han hyrt åt oss.
En rejäl connection uppstod direkt.

Budapest var en mycket fin och livlig stad. Jag hade varit där tidigare men det var väldigt många år sedan.

Vi strosade på stan och längs Donau (jag fick en kyss).
Vi besökte judiska sevärdheter, som den enorma synagogan.
Vidrigt att beväpnade vakter står utanför och att metalldetektorer finns innanför. I dagens patetiska Europa.

Han tog mig med till det där berömda badet och han köpte badbyxor åt mig så jag fick snällt hoppa i. Det var ljuvligt. Och mycket romantiskt.

Och så åt vi trevliga middagar (och han lagade frukost åt mig).

Sedan kom jag hem. Blev sjuk.

Och nu skypar vi flera timmar per dag och jag är mycket förtjust.

Sömnlös, terror, dokumentärer, sommarfräsch grabb

Klockan är halv två på natten och jag låg och kollade på en dokumentär tills jag höll på att somna, så då gick jag till sängs.

Men så kom jag att tänka på att jag snart återigen svänger upp på ’hemgatan’ i Tel Aviv, och då blev jag så exalterad att jag plötsligt blev pigg. Så lika bra att skriva några rader.

Ja, jag åker om några dagar – om inte de där terroristerna [twitter] ställer till det [twitter] för mig igen (som för snart ett år sedan då flyget ställdes in p.g.a. palestinsk raketbeskjutning – jag kom dock iväg till slut).

Och fastän det ibland blir så att larmet går och en med hjärtat springer mot skyddsrummet [läs mitt inlägg Terror i Tel Aviv] så är Israel i allmänhet och Tel Aviv i synnerhet det enda stället på jorden (som jag hittills har besökt) där jag kan andas ordentligt. Andas friskt.

Kan vara svårt gemene hen att förstå, men så är det.

Dokumentärer förresten – jag slukar dokumentärer.
En god dokumentär kan handla om i stort sett vad som helst, så länge den är gjord väl och på ett intresseväckande vis.

Bland de senaste sedda hittar vi en om EU, en om Marine Le Pen, en om att rikt folk i London bygger till källarvåningar på sina hus då de varken får bygga ut eller bygga uppåt, samt en israelisk dokumentär om islamiseringen av Europa.

Under dagen som gick så hann jag även med att raka av mig mitt rekordlånga skägg samt snagga min skalle .

Avslutningsvis vill jag tacka mina många – och väldigt olika – vänner.

Tack för allt!

Förändringarnas vindar blåser

Jag är nyhemkommen från Israel.
Flydde dit. En vecka hos en väninna. Utan dramatik.
Jobb på förmiddagarna och skvaller och middag på kvällarna.

Så skönt med såna där vänner.
Såna som man inte behöver göra sig till för.

Sådana som kanske blir förbannade.
Men aldrig fördömande.

Det händer så mycket just nu.
Om två veckor går jag in i en ny fas.
Berättar mer senare.

Här är berättelsen om min hemresa.

Hade en väldigt udda hemresa.
I taxin på väg till flygplatsen började jag må illa. Jag svettades som jag aldrig svettats förr och jag kunde inte fokusera blicken och inte heller gå rakt när jag väl klev ur taxin (nej, varken alkohol eller droger i blodet).

Jag gick till security check och damen påbörjade sin utfrågning: ”What was the purpose of this trip?” och hon lät så där mekanisk som de brukar göra.
Plötsligt tog hon mig åt sidan. ”Are you OK, Sir?”
Jag berättade hur jag mådde och hon ringde efter första hjälpen.

Han anlände och kollade mitt (skyhöga) blodtryck och tog tempen osv.
”It’s good that she called for me, considering all this EBOLA and stuff… Have you been to Africa recently, Sir?”
Han sade att jag såg väldigt sjuk ut och att jag kanske borde stanna i Israel och besöka ett sjukhus.
”Flygbolaget kanske inte ens släpper in dig, för du ser verkligen inte ut att må bra.”
Jag sade att jag var extremt trött och att jag nog snabbt skulle må bättre om jag bara fick mig en redig flaska vatten och ett lugnt och svalt ställe att vila mig på.

Läkaren tackade för sig och security-killen eskorterade mig till terminal 3.
Drack två flaskor vatten och hittade en lugn hörna där jag satt i två timmar.
Mådde bättre.

Klev på planet och jag var så trött, så trött.
Personalen hade flyttat fram mig så att jag skulle få mer benutrymme + ingen bredvid mig (naturligtvis dök det upp en tunnhårig karl så småningom, och väckte mig då han ville sitta just DÄR).

Jag sov, sov och jag sov.
Och jag fick såna där ryckningar, som man kan få ibland just när man håller på att somna, ni vet. Men dessa ryckningar kom i sömnen och jag vaknade till av att hela min kropp hoppade upp ur sätet och jag skrek till.
Hände säkert 15 gånger innan vi till slut landade i Stockholm.

Nu sitter jag här och svettas, men jag mår betydligt bättre och kan nästan till och med fokusera blicken.
Nu ska jag kolla gårdagens Så Mycket Bättre och gulla med hundarna.

Äntligen!

Tel Aviv – min favoritstad i världen – jag kommer i morgon!
Kolla denna superbild.

Och vet ni hur bra min man är? Så bra att han säger: ”Ja, jag är avundsjuk och svartsjuk. Visst, jag litar på dig, men jag litar inte på de hunkiga israeliska bögarna. Men jag vill att du ska åka och att du ska ha jättekul, ty jag vet vad Israel betyder för dig”.

Så fin är han.
Han har trots allt judiskt blod.