När jag avslutade min (långa!) tid i ’gruppterapin’ sa ena handledaren att jag lyft fram ”hur man ska behandla människor OCH djur”. Det var väl fint sagt! Jag ÄR ju en fin och bra man, trots att mina åsikter om ditt och datt är en smula spetsiga. Man får ju nämligen inte – likt en svensk politiker – vara naiv, blåögd och bäng. Snarare hård och rättvis och man ska se om sitt hus och vara skeptisk mot främlingar från kulturer där man vill ha ihjäl en. Det är helt naturligt. Man ska helt enkelt vara lite mer som en hund; ett jävla skällande och nosande vid ytterdörren men visar sig främlingen vara ’kosher’, reko och hyvens så blir den en del av flocken med samma rättigheter OCH skyldigheter som alla andra. Inga konstigheter.
Ha en bra dag. Var lite mer djurlik, så blir allt bra. Sluta försöka vara så jävla märkvärdigt mänsklig!
Kulorna fortsätter vina over there, tydligen. Börjar ni inte bli mätta på att ha en ledare vars enda bedrift verkar vara att stamma fram att någonting är ”oacceptabelt” i tid och otid? Och diverse självgoda ministrar som rapar fram ord om ”krafttag” och ”utmaningar” stup i kvarten?
Jag har aldrig varit en sån där person som känner politikerförakt eftersom det oftast har handlat om politiker som förvisso varit lite bäng men på nåt sätt kanske intelligenta och jag har hyst nån typ av respekt för dem. Vi har bara haft lite olika åsikter om saker och ting, så att säga. Men de senaste dryga tio åren har jag faktiskt börjat känna rent förakt. De styrande har varit – och är – helt enkelt dumma i huvudet. De bara vaggar runt utan vare sig mening eller mål och de sabbar ett helt land på kuppen (och utraderar ett helt folk).
Det Humanitära Dårhuset och dess låtsasfeministiska regering är ett skämt. Ett farligt skämt. Det hade kunnat vara lite lustigt men nu är ju denna tragikomiska dokusåpa rena rama skräckfilmen och skrattet fastnar i halsen.
Sinnessjukt. AVGÅ ALLA. Stämpla ut och gå hem. SKÄMMES!
Varför tvingar ingen Den Store Ledaren Löfven att sätta sig i valfri morgonsoffa och besvara en massa ”svåra frågor”?
Som till exempel vad hans regim har för visioner gällande mitt födelselands framtid. Eller hur det känns att gå till val med meningslösa slogans om ”ett tryggare Sverige” medan kulorna viner som aldrig förr och barn, kvinnor och män OCH PENSIONÄRER blir våldtagna på löpande band. Att medborgarna dör i vårdköer. Att det inte lönar sig att anmäla brott. Att folket har organiserat sig och börjat försvara sig själva mot ”buset” då staten inte klarar av det. Att den ”feministiska regeringen” gullar med islamistiska kvinnoförtryckande (människofientliga) skurkstater.
Eller att samma regerings erkända låtsasstat ”Palestina” använder sitt bistånd till mord på judar och att Den Humanitära Stormakten (som låtsas vara HBT-vänlig) har bästisar i samma låtsasland som kränker och mördar homosexuella. Biståndsregnet bara fortsätter oavsett vad dessa glorifierade eviga offer hittar på. Eller att invandrarföreningar med HBT-hat (för att inte tala om judehat) på agendan får miljonbidrag av staten för att sprida sitt hat. Eller det här med att polisen inte hinner utreda allvarliga brott men har en massa resurser att lägga på jagandet av nån trött pensionär som skrivit nåt ”fult” ord på internet. Eller att fattigpensionärerna blir fler och fler och lever med kurrande magar på bussar och torg. Med trasiga värkande tänder. Kan ingen fråga Löfven hur det känns att leda ett land som fullständigt har tappat kontrollen?
Eller en massa andra raka och simpla frågor som en ledare borde kunna besvara, helt enkelt. Hur svårt kan det vara?
Men Den Store Ledaren skulle väl jollra nåt om att ”det är oacceptabelt” och att ”vi har kommit en bit på väg men vi måste göra mer”. För att avslutningsvis sammanfatta det hela med att huvudsaken är ändå att ”SD inte har fått nåt inflytande”.
Nu kanske du tror att jag hatar mitt födelseland Sverige, men i själva verket kanske det är tvärtom. Och ni som bor kvar på Den Humanitära Soptippen: VARFÖR GÖR NI INGENTING? Fan ta er.
God förmiddag! Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om. Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.
Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.
På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.
Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av. ”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter. Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende). Puss och kram.
Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.
Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner. Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där. Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?). Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?
Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.
Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.
Träffade nyss en turkiska som berättade om läget i det tidigare rätt så sekulära och demokratiska Turkiet. Att de måste flytta från turistorten där de lever och arbetar, då turisterna har slutat komma (”bara några ryssar kvar här och där”) och att det känns oroligt överlag i landet. Alla är ”rädda” och ”alla bara väntar på vad som ska hända härnäst” och till och med att ”alla ser så deprimerade ut numera”. Detta har så klart att göra med att Turkiet islamiseras i ett rasande tempo och att den demokrati som fanns skrotas.
Just sayin’. Skjut inte mig för att jag citerar.
(Turkiskan var egentligen finska som i många herrans år har bott i Turkiet och numera till och med har turkiskt medborgarskap, så – åtminstone enligt svenska mått mätt – är hon ju lika mycket turk som alla andra turkar och inte det minsta finsk. Även om hon själv så klart presenterade sig som ”en finska som bor i Turkiet”. Så som varje normalbegåvad människa skulle göra. (Så dock ej i Sverige som ju inga svenskar har, men där alla ändå är svenskar på nåt märkligt vis.) Men ändå.)