öppenvård – Sida 2 – Kim da Costa

Återtar kontrollen

Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).

Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande.
Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.

En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.

Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.

Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.

Tacksam judebög

I säsongens sista diskussionsgrupp i gruppterapin sa jag när det var min muntur: ”Nu när det är pridevecka och allt, låt mig berätta lite om homosexualitet. Jag kallar mig i och för sig hellre homoemotionell eftersom jag blev förtjust i människor av samma kön innan jag ens visste vad sex var för någonting.”

Och jag berättade om hur jag när jag ser en vacker kvinna ser att ”jaha, där är en vacker, elegant lady” men att ”jag känner inte det där ’mmph!'”.

Jag förklarade vidare: ”Det där ’mmph!’ infinner sig bara i sällskap av vissa – få – karlar. Jag kan sitta på bussen och en attraktiv herre sätter sig bredvid mig och hans lår snuddar mitt och jag känner ett sånt där energifält. Eller som igår, när en man lade sin arm om mig, så kände jag dessa speciella vibrationer skjuta från hans kropp och själ och in i mig.”

En ’medpatient’ svarade: ”Ja du, det där har ju mången poet försökt sätta ord på och jag tycker att du lyckades riktigt bra.”

Jag avslutade så klart min utläggning med att säga att detta är en Skaparens gåva – att man kan KÄNNA och förälska sig – och ingenting man kan göra någonting åt. Och ingenting man ens bör försöka göra någonting åt. Bara att tacka och ta emot.”

Handledarna log och nickade och antecknade frenetiskt i sina anteckningsblock.

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Terapitankar

Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.

Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).

En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna.
Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.

Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.

Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.

Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.

Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.

Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka.
På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.

Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.

Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.

Bara en sån sak!

Jag är en inspirationskälla

På morgonbussen satt jag bakom en mycket attraktiv ung man. Han var liksom ’perfekt’. Så upptäckte jag att han hade ett långt hårstrå på örat. Mina fingrar ville dit. Det blev en jobbig bussresa.
#OCD

Förra veckan inspirerade jag som sagt mina ’medpatienter’ i gruppterapin till att resa till Israel och idag har jag inspirerat igen. Idag valde 85% vegetarisk lunch (vi lagar vår egen mat).
Jag har inte predikat (ogillar alla former av predikande) och jag har inte påtalat hur djurbarnen gråter efter sina mödrar när de skiljs åt inför slakt. Eller att köttINDUSTRIN är vidrig. Gruppmedlemmarna har helt enkelt bara noterat att min mat alltid är godare, nyttigare och fräschare.