och jag har fortfarande hår på huvudet

Fåglar och hår

Idag tänker jag berätta en historia som handlar om fåglar och hår.

När jag klippte av mig mitt långa, vackra hår den första januari (vilket jag ångrar men ibland måste man bara ”börja om”) så skedde detta på balkongen. Innan jag hann städa så började det snöa väldigt kraftigt och mitt hår begravdes under ett tjockt snötäcke.

Där blev det sedan liggande i flera månader och jag glömde helt bort det (eftersom man i min aktningsvärda ålder lätt glömmer saker).

När sedan snön började smälta så såg jag att den enorma busken – som såg ut som en hel peruk – låg kvar prydligt i ett hörn men det var fortfarande lite isigt så jag bestämde mig för att vänta lite till innan jag städade undan.
Då blev det ju så att våren plötsligt smällde till och fåglarna kom tillbaka från vinterns semesterresa (det är för övrigt så fascinerande att jag inte ens kan ta in det, att de lång-flyger och har sig). Fåglarna som byggde bon i träden i skogsdungen mitt emot min balkong hämtade då min ”peruk” och jag lovar att de hämtade vartenda hårstrå. Inte ett enda fanns kvar.

Tänk nu att minst ett fågelbo är inrett med mitt sammetslena, vackra nordiska hår.
Det är ju så det fungerar här i livet: man ger och man tar. Jag fick hårets gåva i livets lotteri och nu gav jag tillbaka till naturen.
Tänk också att fågelungarna kläcks och växer upp med mina dofter. När de sedan ser mig sitta på balkongen så piper de till varandra: ”Det där är vår ’donator’, så för honom kvittrar vi bara våra vackraste sånger.”

Som sagt: man ger och man tar. Det man sänder ut i universum (bra eller dåligt) kommer på ett eller annat sätt som en bumerang tillbaka.

Kul i karantän: Tofsar i håret piggar ju upp

Livet i karantän fortsätter.
Jag kan inte ignorera att min ”vanliga” förkylning har utvecklats en aning.
Torrhosta och lite ”trångt i rören” när jag andas (vilket jag ju naturligtvis gör mest hela tiden).
Enligt coronavirusrådgivningen behöver jag inte testa mig på nytt, utan bara hålla mig i karantän – om det nu inte plötsligt blir så att jag behöver läkarvård.

Så vi får väl se.

Dessutom har jag fortfarande ont i halsen (dag 8) och det är sällan jag har halsont så länge.

Eller så är jag bara hypokondrisk.

Nåväl. Jag och Blake försöker fördriva tiden här hemma. Tofsar i håret piggar ju alltid upp.
Jag får plötsliga städattacker så det är vid det här laget ganska välstädat.
Sitter dock mest och skriver på en grej. Har hunnit till 28 963 ord.

Bländar jag dig?

Färgade håret efter ett historiskt långt uppehåll.
Inte för nån dramatisk effekt, utan p.g.a. 40+, ni vet.
Under verkningstiden roade jag mig med att läsa på förpackningen:

”Blända alla med din djupa och intensiva färg utan ett spår av grått. Multi cream color formulan (inte min särskrivning) uppfanns för att ge ditt hår en vacker och levande färg. Den här formulan ger ditt hår en 3D-effekt – håret verkar kraftigare med naturlig volym och vacker, intensiv färg.”

Jag tror inte att jag ”bländar” någon. Anar heller ingen ”3D-effekt” (?) men det silvriga försvann. Och det var ju det som var meningen.

Bra kollegor, fin väninna, rens

Helgen kom och gick. Lördagen tillbringade jag på jobbet och hade en väldigt trevlig arbetsdag med två av mina kollegor. Tänk så härligt att trivas på jobbet och med kollegorna!

I fredags var jag på middag hos en god väninna och det råkade vara Rosh haShana – det judiska nyåret – så det passade fint med gott sällskap och väldigt god mat.
Jag har under de senaste två åren lärt känna människor som har kommit att stå mig mycket nära. Man kan inte annat än att känna tacksamhet över att man kan vara helt öppen och ärlig om allt och ingenting, och tänk att man kan prata om Vad Som Helst!
Det värderar jag högt.

Coronahåret växer och just nu ser jag minst sagt oborstad ut. Det är nu det gäller att hålla ut och att försöka att hålla barret på plats. Jag bestämde mig ju för att låta håret växa i och med coronapausen då frisörbesök inte var möjliga.
Den 16:e januari klippte jag mig senast, vill jag minnas.
Jag ska klara ett år!

Hela veckan har det blivit väldigt mycket Madonna; jag har hoppat från album till album och jag har njutit. Vilken fantastisk artist hon är. En riktig trösterska.

Idag söndag har jag rensat. Ja, jag har gått igenom porslin, glas och annat tillbehör och lagt undan sådant som jag aldrig använder, eller som jag får dåliga vibbar av. Detta ska lämnas in för återvinning, eller snarare återanvändning.
Varför ska man ha en ful kaffekopp när man kan diska ur och dricka ur favoritkoppen? Kanske är den fula fin i någon annans ögon. Bort med de fula! Livet är fult nog ändå.

Blake (min hund) sover och när han vaknar blir det långpromenad och därefter ska jag planera nya arbetsveckan och äta ärtsoppa. Och dricka vatten ur ett mycket vackert glas.

Hårresande minnen

Det här med hår har alltid varit på tapeten i mitt liv.
Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat bli en mycket bra frisör men nu blev det inte så.
Men.
Mina första barndomsminnen handlar om hår (och om grönt vått gräs, men nu koncentrerar vi oss på håret).
Jag och Tiina var hemma hos Agneta. Tiina och jag bodde i samma hus och Agneta i huset mittemot.
Det var blåvitröda tvåvåningshus på Prästskogsvägen i Fristad (de är i gulaktigt tegel idag).

Tiina var en fin finsk flicka med långt blont hår i flätor. Agneta hade kort ”pojkfrisyr” och jag störde mig på det. Jag tyckte att det var ”such a waste”.
Jag ville inget hellre än att vara flicka och långhårig. Flickor skulle – och ska – ha långt hår. Så är det bara.

När vi var hemma hos Agneta en eftermiddag frågade jag henne om hennes korta hår och jag minns hennes svar så tydligt: ”Jag hatar hår”.
Det var så konstigt.
Det var en solig eftermiddag och det var kvavt i det vita flickrummet och där stod Agneta och sa att hon hatade hår.

Ett annat hårresande minne är av nämnda Tiina.
Jag tyckte att hon skulle ha håret utsläppt och inte i strikta flätor. Hon fick inte för sin far. Han var halvdöv och mycket strikt (halvdöv + strikt kanske inte hade någonting med varandra att göra – jag bara återberättar mina minnen här).
Men en gång så lyckades jag övertala Tiina att släppa ut håret. Det fladdrade så vackert i vinden. Så fritt och luftigt. Jag var så avundsjuk där jag stod med mitt kritvita korta gosshår.
Och sedan blev Tiinas far arg.
(Kanske är detta en av anledningarna till att jag hatar allt vad instängda hår och så kallade slöjor heter.)

Ja. Jag älskade hår.
Och jag älskar hår än idag.