Åh, kära hjärtanes vilket tungt joggingpass herr PT tvingade på mig. Sammanlagt 9,5 kilometer! (Hör hans bestämda stämma i klippet nedan.) Jag är helt SLUT! Godnatt.
Etikett: motion
Dominant PT
Idag lärde jag mig att det inte lönar sig att till min personliga tränare herr Nilsson säga: ”Åh, kan vi ta det lite lugnt idag? Jag är så trött!”
Naturligtvis blev det ett extra varv runt elljusspåret. Inklusive en kollaps. Fastnaglad i en gräsmatta låg jag och skrek att jag inte orkade mer. ”Det gör du visst”, sa PT och släpade upp mig och sparkade igång mig. Jag sprang och jag sprang och jag sprang.
Fantastiskt.
Åtta kilometer sammanlagt.
Aha, så jag kan ställa in dagens joggingrunda?
Jag joggar – allt är möjligt
Så, igår var det dags igen. Att löpa. Att jogga. Att ränna runt i skogen.
Jag vill tacka min PT herr Nilsson – utan honom skulle jag nämligen aldrig orkat springa FEM KILOMETER utan paus. Och därefter jogga hela vägen hem – ytterligare en kilometer. I ösregn och åska, som en fet prick över i.
Att jag är ute och joggar betyder att vad som helst kan hända.
Att jag joggar fem kilometer utan att stanna en enda gång betyder att både världsfred och fred i Mellanöstern kan komma när som helst nu.
Allvarligt talat.
Sebbe däremot… När jag hade duschat och tagit på mig underbart torra kläder och solen sken sina vackraste strålar så gick vi ut på kvällspromenad. Men nej, Sebbe var inte alls sugen. Asfalten var ju blöt.
Privat: En fjäder i skägget
Hej.
Semestern, eller svemestern som vi säger när vi tillbringar den hemma i Svedala, började med att jag vaknade rasande. Ja, det var något politiskt (läs: den patetiska asyl-, flykting- och invandrarpolitiken*) som störde mig så till den milda grad att jag smällde i dörrar och pratade för mig själv. Och med mig själv.
Sån är jag. Mycket engagerad.
Sebbe och jag tog en sju kilometer lång morgonrunda och jag lugnade ner mig något. Det är så vackert där ute. Solen skiner och snön ligger kvar, men den smälter. Och tänk att det kan vara så TYST bara en kvart från storstadens larm, sus, dus och bus. Fantastiskt.
Självklart gick jag nästan hela den där rundan med en fjäder i skägget. Ingen av alla de miljoner medborgare som var ute och motionerade och ”njöt av den fantastiska vinterdagen” behagade påpeka att jag rände runt med en halv fågel i fejset. Tack för det.
Men vilken tur att jag älskar att fotografera mig själv.
*Vi tar det vid ett senare tillfälle.